Jag möter ofta chefer och ledare som hamnat i pressade lägen. Det kan handla om höga krav, oklarhet i uppdrag och mandat i rollen som ledare eller om konflikter med andra personer och enheter i den egna organisationen. Min instinkt som hjälpare och rådgivare är att erbjuda hjälp. En första hjälp som jag ser det är att sortera och definiera vilka problem och utmaningar som skall åtgärdas och hanteras i samverkan med andra och vilka som ledaren själv behöver hantera antingen på egen hand eller inom ramen för en rådgivningsrelation.

Inte sällan när jag föreslår att vi skall ses så förbyts den initiala önskan hos ledaren om att få hjälp mot en ”jag-klara-mig-själv-attityd”. Det är möjligt och troligt att det är ett uttryck för viljan att hålla säljande konsulter borta men jag tror också att i detta avvisande om ett erbjudande om hjälp, finns något djupare begravt. svårigheten att ta emot hjälp.

Ofta möter jag samma ledare som efter ett tag lämnat sin roll, bytt tjänst eller sökt sig vidare. Då berättar ledaren om hur knasigt det var och hur hopplöst läget var. För mig blir det ett mönster. Att människor som lämnat en intrasslad situation ser nyktert på sig själv och omgivningen. Då erkänner man att det hade varit bra att reda ut saker ordentligt och inte köra på tills det brister. Men det verkar som att smarta och ambitiösa individer inte alltid förmår att be om professionell hjälp när läget är intrasslat men fortfarande är möjligt att klara upp.

Det här har fått mig att fundera på om en viktig egenskap hos en ledare är att behärska konsten att be om hjälp. För vad som också döljer sig under hjälparrelationens kontrakt är att våga ha tillit till att hjälparen och rådgivaren kan agera professionellt, medmänskligt och ge råd som leder till ökad reflektion och bättre beslut. Det är i grunden en svår konst att våga ha tillit till att en annan människa kan hjälpa oss. Att ta emot hjälp kan lätt förväxlas med osjälvständighet, brist på kompetens och oerfarenhet. I själva verket ligger det inbyggt i konsten att be om råd och hjälp en högre grad av mognad som i sig är en förutsättning för att bli en bra chef och ledare.

Om vi vågade släppa på vår egen prestige och rädsla för att framstå som inkompetent är jag övertygad om att fler intrasslade ledare skulle förmå navigera och hantera sin situation innan den gått överstyr. För mig mynnar detta ut i en paradox: Bra ledare behöver klara sig själva och samtidigt vara bra på att hjälpa andra.