Alla talar om Göran Persson, men få försöker analysera dokumentären Ordförande Persson utifrån ett psykologiskt perspektiv. Om jag hade Persson som klient skulle jag ta upp några aspekter som inte diskuterats så mycket i massmedia. Men först något om dokumentärens omständigheter. Fler kommentarer kring dokumentären. Stig-björn Ljunggren och Per Gudmunsson har försvarat SVT och Fichtelius. Johan Croneman kritiserade formspråket och Aase Berg ifrågasatte i Studio Ett varför inte Persson blir oemotsagd. Jag rekommenderar alla att titta på de oredigerade materialen på SVT:s hemsida. Där är Persson inte lika nerklippt vilket gör att han framstår som mer resonerande och mjukare. Det balanserar den dramaturgiska berättelsen som tv-programmen visade.  Han misstänkliggör alla utom de allra närmaste rådgivarna. Han blir upprörd när media och andra personer upplever att han inte visar respekt och är ojuste. Exempelvis när Margareta Winberg får lämna regeringen efter 9 år eller när Margot Wallström inte vill komma med i regeringen igen utan vill vara kvar i Bryssel 2004. Eller att Carl Bildt inte ville bli generaldirektör för Luftfartsverket. Det är ju lätt att förstå att Margareta Winberg inte ville sluta vara jämställdhetsminister. Så klart känner man sig sviken om man blir kickad efter så lång tid. Persson tycker istället att Maggan är otacksam. Väl egocentriskt perspektiv. Persson är sällan självkritisk i sin relation till Margot Wallström. Det är ju lätt att förstå att hans erbjudande att komma tillbaka till regeringen kunde uppfattas med skepsis. Men det väljer Persson att bortse ifrån. Istället är Wallström och de som stödjer hennes version gnälliga och otacksamma. Hur kan Persson tro att Bildt skulle vilja bli direktör för Luftfartsverket? Det övergår mitt förstånd. Det behöver väl inte tolkas som otacksamt?

Persson är ensam och han anförtror sig till få personer. Ämbetet och hans misstänksamhet mot massmedia gör att hans blir isolerad i ett fryst äktenskap. En omänsklig ensamhet breder ut sig som han som statminister ”väljer”. Eller snarare en situation han inte klarar av att förhålla sig till. Han borde gått till en terapeut men de har jag svårt att tro att han gjorde. Min fördom om arbetarrörelsen är att man inte ska underlåta sig till så personliga problem.

När Anna Lindh mördas tar han på sig uppgiften att föra regeringens arbete framåt. Det är statsmannamässigt. Men samtidigt så återkommer han inte till det egna sorgearbetet någon gång. Blev han deprimerad, håglös och trött på politiken på grund av att han aldrig tog tid på sig att stanna upp och reflektera kring de egna känslorna?

Persson är en handlingskraftig man. Han är beslutsam och väjer inte för obehagliga beslut eller sanningar. Men han ångrar sig sällan. Han är sällan försonande. Att efter många år tvekat kring EMU, vilket framgår av dokumentären, så svänger han över till ett ja under 2001. Pagrotsky går förmodligen igenom samma process men landar i ett nej. Båda besluten är knappt till fördel för det ena alternativet. Men Persson blir ursinning över att Pagrotsky fortsätter att hävda en ståndpunkt som Persson själv rimligtvis borde kunna identifiera sig med. Istället anklagar han Pagrotsky för att vara illojal.