Jonas Holmberg skriver i Expressen om manlighet och sex med anledning av Svante Tidholms dokumentär om Tysklands största bordell i Som en Pascha som hade premiär nu på Göteborgs Filmfestival. Jag såg filmen strax innan jul på Rio i den första offentliga visningen. Holmberg jämför filmen med Pål Hollender som för tio år sedan gjorde konstfilmen Buy Bye Beauty när han åkte till Baltikum och köpte sex av prostituerade. Holmberg skriver:

Om Pål Hollenders antropologiska strategi kan kategoriseras som en sällsynt aggressiv variant av Malinowskis deltagande observation, kan Svante Tidholms ses som typisk för den samtida etnologin: fältstudier kombineras med djupintervuer och en självreflexiv ansats. Men frågan är om inte en rent iakttagande cinema verité-metod skulle passat bäst i det här fallet. Det räcker långt att bara titta på torskarna på taket.

Jag tycker det är lite orättvist att misstänkliggöra Tidholms motiv. Holmberg ifrågasätter tillvägagångssättet och att filmaren inte lyckas få något vettigt ur männen som köper sex. Men har man som Tidholm, besökt bordellen ett dussintals gånger under flera års tid och inte fått mer material misstänker jag att det beror på att männen inte ställer upp och att de faktiskt inte har så mycket vettigt att säga annat än att det är kåta och vill ha sex. Tragiskt måhända men förmodligen nära verkligheten. Kanske får vi acceptera att vi i dagens samhälle har en massa människor som köper sig närhet eftersom de inte fått lära sig eller klarar av att hantera nära relationer. På det sättet är det lika synd om männen som köper och kvinnorna som säljer sex. De flesta verkar sakna relationskompetens. Kanske är det föräldrarnas fel eller vårt kapitalistiska samhällssystem?

Själv tycker jag Tidholm var modig som vågade sätta luppen på männen och göra det med sig själv som verktyg. jag skulle aldrig palla att traska runt i bordellindustrin.

PS: Som en pascha lär visas i vår på SVT. Håll utkik.