Jag har i helgen sträckläst Elisabeth Åsbrinks bok Smärtpunkten (Natur & Kultur) som utkommer i dagarna. Det är en förbaskat bra genomgång om hur det kom sig att Lars Norén skrev en pjäs om och med några interner på Tidaholm. Efter en lång och frän debatt om skådespelarnas nazistiska sympatier tog historien en osannolik vändning när en av de tre skådespelarna (Tony Olsson) rånade banker under permissionerna och dödade två poliser i Malexander. Allt detta hände för 10 år sedan i ett Sveige som känns närmare Lasermannen än samtiden där Twitteraturen breder ut sig.

Åsbrink skriver bra och skildrar väl de olika aktörerna. Fångarna, Lars Norén, producenten Isa Stenberg, Kriminalvårdens olika chefer, Riksteatern och olika debattörer. Historien om 7:3 är en psykologisk thriller där läsaren oundvikligen vet att ödet kommer närmare. Likväl är det fascinerande och överträffar de flesta deckare jag har läst. Det som förbluffar mig mest är Lars Norén oförblommerade naivitet och konstnärliga egoism samt Kriminalvårdens oseriösa hantering av några av våra värsta brottslingar. Dessutom är det svårt att idag förstå den upprördhet och debatt som pjäsens medförde. Idag torde vi vara så vana vid postmoderna konstnärliga projekt att det inte längre behöver ifrågasättas att 7:3 skulle vara teater (vilket många kritiker faktiskt gjorde mot Noréns pjäs).

När man läser boken känns det som att Norén fick kritik fast för fel saker. Hans behandling av de inblandade efter premiären (han isolerar sig, skriver på nya saker och deltar inte i arbetet eller debatten nästan alls) är ofattbart egoistisk.Kritiken mot pjäsen i sig känns som sagt överdriven. Efter Malexandermorden fick producenten Isa Stenberg oförtjänt mycket skit som nog borde ha träffat Kriminalvården, Riksteatern, polisen och Norén själv. Så jag kan bara säga: läs och bilda er en egen uppfattning.

Här är Åsbrink i längre DN-intervju om boken.