Etikettarkiv: larsnorén

Första intrycket av Noréns ”En dramatikers dagbok”

4208347323

Efter att ha läst Elisabeth Åsbrinks fascinerande bok Smärtpunkten om pjäsen Sju Tre och Malexandermorden var det naturligt att gå vidare till Norén själv. En Dramatikers dagbok av Lars Norén utkom 2008 och börjar i augusti 2000 och fortsätter till 2005. Efter cirka 100 sidor har jag nu kommit till december 2000 och gör några noteringar:

1) Lars Norén jobbar kopiöst mycket. Han ger arbetsnarkomanin ett kulturellt ansikte. När han vilar jobbar han…

2) Alla vill jobba med Norén. Det ringer folk hela tiden från när och fjärran och vill ha en pjäs, översätta något, sätta upp ett gästspel eller göra en turné. Man kan känna sig jagad för mindre.

3) Det går redan nu att ana en självgod medelålders man, precis så som jag förväntat mig. En person som pratar nedlåtande om andras brister och sällan ser sina egna tillkortakommanden. Jo förresten. Han skriver gång på gång att han är ledsen och deprimerad direkt efter att vänner och bekanta betett sig illa.

4) En dagbok är en dagbok. Det är mycket tidsnoteringar om när, vad och hur. Även om det fyller en monoton funktion hos mig som läsare blir det tjatigt i längden.

5) Persongalleriet och alla namn som fladdrar förbi liknar en rysk roman.

6) Norén skriver att han ska hämnas för allt skit efter Sju Tre. Är dagbokens hans hämnd?

Smärtpunkten, historien om 7:3, Norén och Malexandermorden

9789127118805-1

Jag har i helgen sträckläst Elisabeth Åsbrinks bok Smärtpunkten (Natur & Kultur) som utkommer i dagarna. Det är en förbaskat bra genomgång om hur det kom sig att Lars Norén skrev en pjäs om och med några interner på Tidaholm. Efter en lång och frän debatt om skådespelarnas nazistiska sympatier tog historien en osannolik vändning när en av de tre skådespelarna (Tony Olsson) rånade banker under permissionerna och dödade två poliser i Malexander. Allt detta hände för 10 år sedan i ett Sveige som känns närmare Lasermannen än samtiden där Twitteraturen breder ut sig.

Åsbrink skriver bra och skildrar väl de olika aktörerna. Fångarna, Lars Norén, producenten Isa Stenberg, Kriminalvårdens olika chefer, Riksteatern och olika debattörer. Historien om 7:3 är en psykologisk thriller där läsaren oundvikligen vet att ödet kommer närmare. Likväl är det fascinerande och överträffar de flesta deckare jag har läst. Det som förbluffar mig mest är Lars Norén oförblommerade naivitet och konstnärliga egoism samt Kriminalvårdens oseriösa hantering av några av våra värsta brottslingar. Dessutom är det svårt att idag förstå den upprördhet och debatt som pjäsens medförde. Idag torde vi vara så vana vid postmoderna konstnärliga projekt att det inte längre behöver ifrågasättas att 7:3 skulle vara teater (vilket många kritiker faktiskt gjorde mot Noréns pjäs).

När man läser boken känns det som att Norén fick kritik fast för fel saker. Hans behandling av de inblandade efter premiären (han isolerar sig, skriver på nya saker och deltar inte i arbetet eller debatten nästan alls) är ofattbart egoistisk.Kritiken mot pjäsen i sig känns som sagt överdriven. Efter Malexandermorden fick producenten Isa Stenberg oförtjänt mycket skit som nog borde ha träffat Kriminalvården, Riksteatern, polisen och Norén själv. Så jag kan bara säga: läs och bilda er en egen uppfattning.

Här är Åsbrink i längre DN-intervju om boken.

Norén och psykoanalysen samt något om egocentreringen i kulturen

369967_200_284.jpg

I radiointervjun med Anneli Dufva talade Norén om kopplingen mellan ”En dramtikers dagbok” och psykoanalysen.

”Det är som psykoanalysen. Jag gick i psykoanalys under 15 års tid. Där är det aldrig den händelse som har orsakat behovet av analys som är det viktiga utan det är istället hur jag förhåller mig till nu i detta ögonblick som är det viktiga. Och går man så länge som jag så repeteras ofta samma händelser. Man ser sig själv plötsligt glida runt i en karusell och jag förstår plötsligt att nu ser jag denna händelse på ett helt annat sett. Det blir som en rötgenbild av ett flöde hos mig under en lång period. Det är vad den här boken handlar om.

Om man läser boken som Lars Noréns redigerade medvetandeström så tror jag att man hamnar nära verkligheten. På samma sätt som terapi och psykoanalys inte innehåller en sanning utan mer är en process så är resultatet av 1680 sidor Norénprosa förmodligen mer en process och ett tillstånd än något annat. Men det är förstås mina associationer. Jag har inte läst boken.

En sak jag studsade till vid var Noréns kryptiska och naiva uttalande om makt:

“Jag vägrar förfoga över någon som helst makt. Den enda makt man kan få, det är den som andra människor ger en. Och jag tar inte emot den. För då skulle jag ju inte kunna uttrycka mig fritt längre.”

Så fungerar inte makt. Man kan inte avsäga sig den hur gärna Lars Norén än vill.

En annan aspekt av författaren Lars Norén tar Emma Stenström upp. Hon uttrycker en tvekan inför att läsa boken, en tvekan jag delar. Hon kommenterar också Noréns självfixering. Först Norén:

“Som regissör är jag mer intresserad av mitt förhållningssätt till skådespelarna än av dem. Den fråga jag ständigt ställer mig under arbetet är: Varför reagerar jag som jag gör?”

Stenström kommenterar:

Men annars? Noréns påtagliga självupptagenhet gör faktiskt det hela ganska ointressant. Jaha, han skriver bara för sig själv. Nehej, han bryr sig inte ett dugg om skådespelarna.

Det låter precis som den myt om den nödvändiga egocentreringen som ofta odlas i konstnärliga sammanhang – och som jag tror är grundproblemet till att finansieringen tryter, för att leda in resonemanget på ett kulturekonomiskt spår.

Visst, det fungerar om man är Lars Norén. Men det fungerar inte för alla. Kanske är den nödvändig, kanske inte. Utan tvekan ställer den dock till problem.

Jag skulle till och med vilja hävda att egocentreringen är det största problemet för alla s k “kulturentreprenörer”. Likaså ställer den till stora problem för den offentliga finansieringen, eftersom många inte förstår poängen med att finansiera dem som bara verkar bry sig om sig själva.

Det är också precis här som kärnkonflikten mellan kulturen och ekonomin infinner sig. I den kulturella sfären odlas egocentrismen, i den ekonomiska idén om att man ska finnas till för och anpassa sig till andra, till den s k marknaden.

Jag instämmer. Självupptagenheten både behövs och är djupt problematisk.

Alla talar om Lars Norén och ris och ros till SR

larsnoren494_310447b.jpg

Det var givet att ”En dramatikers dagbok” skulle bli en snackis och lika givet att den som känner sig träffade av Noréns elaka penna (läs DN:s Leif Zern) skulle bita tillbaka. Jag har fascinerat betraktat mediecirkusen under den gångna veckan och tänker nu försöka sammanfatta mina intryck. Inte om boken, för den kommer jag inte ha tid att läsa (1680 sidor), utan om debatten om boken.

”En hink med skit över Kultursverige” kallade DN-Kulturs chef, Maria Schottenius Noréns mastodontprojekt. Det tillsammans med Leif Zerns onyanserade recension gjorde att flera höjde på ögonbrynen. Vissa har tagit Norén i försvar och menar att den typen av språkbruk inte känns värdigt eller sofistikerat. Ingmarie Froman skriver i SvD om problemet med kritiker som hamnar i en jävsituation när de förekommer i böcker och menar att Aftonbladet och Expressen skött sådana problem föredömligt men att DN nu trampar i klaveret.

Johan Lundberg kängar också DN på Axessbloggen:

I Sverige kallar kulturchefen för landets största morgontidning en bok för en hink skit. Det säger något om nivån på kulturklimatet, eller det som borde vara kulturklimat. Kultur betyder odling, förfining!? Att man tar ett steg tillbaka från den natur man också hyser inom sig, den som reagerar med inälvorna – les trippes. Den som talar först och tänker sen. Få recensenter har lyckats läsa och presentera En dramatikers dagbok som det det verkligen är, för mig. En bok, i en tradition av liknande böcker.

Lundberg missar inte heller chansen att återigen ta plats på sin kulturkonservativa piedestal där de världsliga ting som pågår i samhället bara är en stillbild i världhistorien. Lundberg kommenterar dagbokslitteraturen på följande vis:

”Själv tycker jag att de är rätt trivsamma att läsa – ungefär på samma sätt som Ulf Lundells sena romaner. De ger åtminstone en inblick i en människas liv, vilket är mer än vad mycket nyskriven svensk skönlitteratur ger.”

sr.gif

Som vanligt är Sveriges Radio överlägsen i sin rapportering. Studio Ett (25 april) lyckades föra ett kvalificerat samtal med Ulrika Knutsson och Björn Linell något som många kulturredaktioner misslyckas med. Bäst är Anneli Dufvas radiointervju med Norén i Biblioteket. Det har mer karaktären av ett viktigt samta. Duva har både auktoritet och finkänslighet som gör att Norén får prata till punkt, samtidigt som hon ställer kritiska frågor. Lyssna på intervjun, det är det enda som verkligen ger en ordentlig förståelse av människan, boken och processen Lars Norén.

Intressant är att SR påade programmet på webben flera dagar i förväg. Det sänds egentligen först idag måndag. Det är första gången jag hör att SR släpper materialet på nätet före det ”sänds i radio”. SR kände med rätta att materialet inte kunde ligga och vänta i flera dagar. Det konstiga är att SR fortfarande beter sig som en trögrörlig koloss i förhållande till sina lyssnare. Att man inte lyckats stuva om sin sin tablå det struntar jag fullständigt i. Jag vill höra Norénintervjun och andra aktuella program direkt, punkt slut. Tyvärr tänker SR fortfarande först radio och sen web. Det är en förlegad syn som känns obsolet år 2008.

Skall du förresten läsa en recension tycker jag Carl-Johan Malmberg i SvD gör det bra.