Etikettarkiv: ansvar

Mediapsykologen breder ut sig – intervju i SvD om psykologrollen i förändring

FullSizeRender

Idagsidan i SvD fyller 4o år och i samband med detta har man haft en serie artiklar om psykologins ställning och om psykologer. Jag var en av de intervjuade psykologerna. Min upplevelse är att psykologerna på kort tid tilldelats en inflytelserik plats av media men att få psykologer tänker på detta eller reflekterar över det ansvar det innebär. Det är givetsvis ett växelspel mellan oss mediala psykologer och media. Min känsla är att det funnits en föreställning om vad en psykolog är och kan tala om i media. Den föreställningen har förskjutits och förändrats Idag är psykologer experter på människor och mänskligt beteende och kan tillfrågas om alltifrån skvaller till budgetstup och hur man skall hantera svärfar på julen. Det är idag så många psykologer som syns och hörs i media att det inte går att hålla reda på alla. Psykologyrkets tilltagande status har samtidigt inte alltid följts av samma inflytande och makt inom sjukvård, folkhälsoarbete, socialpolitik, skolan eller arbetslivet eller för den delen av särskilt märkvärdiga löner. Det finns en diskrepans mellan en föreställning om av status upplyfta psykologer och det ansvar, makt och förtroendet som psykologer har att leda samhällsviktiga institutioner. Min gissning är att medialiseringen av psykologyrket på sikt leder till mer reell makt och inflytande i samhället. Förhoppningsvis kan det leda till ett mänskligare samhälle.  Läs mer →

In Treatment på SVT och andra säsongen i USA

paul-solo-475På måndag 11 maj börjar äntligen SVT sända tv-serien In Treatment. Kl 19 i halvtimmesprogram varje vardag får vi följa Paul Weston (Gabriel Byrne) när denne tar emot sina klienter. På söndagar visas sedan hela veckan avsnitt i ett svep.

I USA har andra säsongen av In Treatment just börjat sändas. Philip på Weird Science bloggade för ett tag sedan och är förtjust över hur serien fortsätter. Han skriver:

Det har gått ett år sedan skilsmässan och Dr. Paul Weston har flyttat från Maryland till Brooklyn där han har en uppsättning nya patienter – och dessutom en stämningsansökan på 20 miljoner dollar från en tidigare patients pappa.

Jag gillar i synnerhet just den första Walter-sessionen, som är In Treatment när det är som bäst. Den där känslan av att Paul är lite trög, att man som tittare skulle vilja gå händelserna i förväg, slå fast en diagnos, samtidigt som man glider allt närmare soffkanten av ren spänning.

Det enda jag inte riktigt begriper är den nya story-arcen kring den döda piloten Alex. Kan en terapeut verkligen anses skyldig om en patient tagit livet av sig utanför analysrummet?

Det verkar som om Paul inte ställer den uppenbara juridiska frågan här utan gräver ner sig i en massa känslotjafs – det måste väl ändå finnas prejudikat, en praxis för liknande fall? Men kanske är det amerikanska juridiska systemet precis så här godtyckligt.

Rent juridisk har ju inte psykoterapeuter något ansvar för klienter som tar livet av sig. Dock finns det ett moraliskt ansvar och ett visst behandlingsansvar. Har man en patient som är självmordsbenägen så bör man hänvisa den vidare till psykiatrin. Sedan finns det alltid ett visst mått av ansvar eller betydelse åtminstone om man hör till den psykodynamiska skolan. Allting har betydelse för terapin så också ett självmord. Ett självmord är ju ingen bagatell utan en synnerligen allvarlig händelse utanför terapirummet. Men även små saker och händelser ges betydelse för terapin. Det kan tyckas krystat att förseningar och till synes slumpmässiga händelser anses viktiga. Men själv tycker jag att det finns något sunt, befriande och skönt att ta saker seriöst. Till vardags svänger vi oss med mängder av bortförklaringar till det ena eller det andra som inte ifrågasätts trots att det ofta finns psykologiska skäl till att man kommer för sent, glömmer bort möten eller är nonchalant. Men då är det inte kutym att ge detta något betydelse vilket är synd.