Förra fredagen var jag på premiären av Jesper Ganslandts nya film Apan. Filmen har sannerligen en obehaglig stämning från första scenen till den sista. Det är en klaustrofobisk känsla att befinna sig i en bil med en vrickad Olle Sarri (spelar fantastiskt bra) och där en närsynt kamera gör att man sällan får något perspektiv överhuvudtaget. Sarri gestaltar vårt psykes förmåga till bortträngning (som psykoanalytikerna tjatat om i över 100 år) och det irrationella beteende som en person i djup kris och chock ofta visar upp.

Jonas Holmerg skriver tankeväckande på FLM-bloggen om en annan aspekt av filmen, nämligen vår tids rädsla för män:

Ett vanligt sätt att skapa spännande scener bygger på asymmetrisk information: vi som publik vet något som rollfiguren inte vet. Att någon är på väg i korridoren, att den snälla taxichaffisen faktiskt är en utklädd lönnmördare eller att den viktiga mikrofilmen ligger gömd i bläckpennan som ingen bryr sig om.

Men ibland är det ännu läskigare att inte veta någonting alls. Som i bröderna Dardennes Sonen, där Olivier Gourmets snickare smyger bakom buskar och spionerar på en kille i yngre tonåren. Eftersom Gourmet, bröderna Dardennes ständigt lika lysande huvudrollsinnehavare, ser ut som den typiske illdådaren – lite som Anders Eklund och Joseph Fritzls okända kusin – säger fördomsprofilen att det är något mycket lurt med hans beteende. Planerar han att klubba ner och stänga in honom någonstans? Eller något ännu värre?

I Apan har Falkenbergskildraren Jesper Ganslandt inte bara hämtat det ryckigt realistiska formspråket från de belgiska bröderna – filmen inleds med samma läskiga förvirring som Sonen. Olle Sarris körskolelärare irrar runt i Stockholm och till en början fattar vi ingenting. Han är otrevlig, försenad, skäller ut en elev och åker plötsligt till tennisbanan istället för att jobba.

Samtidigt som han spelar alldeles för aggressivt för att hålla bollarna innanför baslinjen sneglar han mot tonårskillen på banan bredvid. Och i duschrummet kan han inte slita blicken från hans muskulösa rygg.

Det är något skrämmande med en man som blänger på en tonårskille, även om vi inte vet varför han gör det. Eller kanske just för att vi inte vet. En irrationell man som sneglar, mer behövs inte för att skapa enorma obehagskänslor. Den anonyme mannen är vår tids bergatroll.

Holmberg har rätt. Det anonyma manliga våldet är väldigt hotande, även för oss män. Tänk bara på fotbollsklackarnas testosterongrabbar och Medborgarplatsen kl. 3 på natten så förstår ni vad jag menar. Mannens aggressivitet är ett angeläget ämne och det borde jag såklart ha ett symposium om någon gång på Psykologer tittar på film. I väntan på det kan jag bara rekommendera alla att se Apan på bio, för maximal klaustrofobisk känsla.

Läs även Maaret Koskinens träffsäkra recension i DN.