Klara Lee Lundberg skrev förra året ett reportage från Argentina och Buenos Aires (där hon för övrigt även är bosatt) i tidskriften Voltaire. Artikeln är mest en inblick i en finkulturell miljö bland intellektuella och författare. I anslaget till hennes artikel nämner hon något om psykoterapins ställning i det argentinska samhället:

Argentina, och framför allt huvudstaden Buenos Aires, är ett av de länder i världen med flest antal psykologer per invånare. Det är vanligare att gå i terapi än att inte göra det, i alla fall om man tillhör medel- och överklassen. Men trots att terapi och psykoanalys alltid har varit en klassfråga så är det förvånansvärt många med låg inkomst och utbildningsnivå som ändå går till sin hjärnskrynklare en gång i veckan.

Statliga institutioner för mental hälsa, enkla kvartersmottagningar och subventionerade kostnader för fackanställda med sjukförsäkring gör det möjligt även för taxichaufförer, klädförsäljare och hembiträden att gå i terapi. Men hur kommer det sig då att det finns en sådan öppen, självklar och positiv attityd till terapi och psykologer i det argentinska samhället? Det måste vara det freudianska arvet som främst de judiska immigranterna från Österrike, Polen och Tyskland fört med sig.

Det judiska arvet är förmodligen sant men det borde rimligtvis finnas andra förklaringar. Vore kul att höra om någon som känner till Argentina och Latinamerika. Varför går de så ofta till psykoterapeuter?