Nyligen blev jag ombedd att skriva en essä för DN Kultur om Rorschachtestet. En metod och ett test som väckt känslor i snart hundra år. I essän beskriver jag historiken bakom och hur metoden har utvecklats trots att samma tio tavlor används år efter år. Du kanske tänker att det där bara är flum och nys, men faktum är att Rorschach är en av de mest studerade personlighetstesten. Läs mer
Jag fick i uppdrag av DN Kultur att snabbanalysera några av de värsta cheferna i filmhistorien, med slagsida åt 2000-talet. Det är ju svårt att diagnosticera filmkaraktärer man aldrig träffat men gjorde ett försök. Det blev en lista med den girige Gordon Gekko i klassikern Wall Street, den hårda häxan Miranda Priestly i Djävulen bär Prada. Den konflikträdde chefen Ravn i von Triers komedi, Direktören för det hele. Jag kunde inte heller utelämna den spottande spinndoktorn Tucker i In the loop och avslutningsvis en Führer som helt tappat greppet i sin bunker i tyska Der Untergang. Läs mer
Idag skriver jag och ett tjugotal filmare, regissörer och filmförbund en debattartikel i DN Kultur om Kulturhusets planer att låta SF överta stora delar av driften av Klarabiografen. Stockholms enda kommunala biograf i Kulturhuset har man uppenbarligen inte råd att driva själv. Det är en kulturpolitisk skandal att Kulturhuset inte får resurser att driva den från Allianspartierna i Stockholm. Debatten kan börja! Jag skulle inte vilja vara på andra sidan.
PS: Nu ligger Kulturhusets pressmeddelande ute på deras hemsida. Praktskandalen är här. Alla grävande journalister, kolla nu ordentligt avtalet och upphandlingen. Det kan omöjligen ha gått rätt till.
Se även DN:s uppföljning om detta på nyhetsplats.
Uppdatering: Följ mig på @jonasmosskin, @svantetidholm, @hynekpallas och på hastaggen #Klarabiografen på Twitter om skandalen med Kulturhuset. Jag medverkar i P4 Radio Stockholm kl. 16.15 i eftermiddag och debatterar med Kulturhuschefen Eric Sjöström.
För en tid sedan skrev Lars Linder en blänkare i DN Kultur (18/1 sid 4) om min artikel i Modern Psykologi. Alltid roligt när man får beröm för en text och särskilt den här som jag lade ned mycket tid och kraft på. kul att även ett så finkulturellt forum som DN:s Kultursida bläddrar i popuärvetenskapliga blaskor. Hela artikeln ”Därför bråkar alla om KBT” finns att läsa här på min blogg. Här följer DN Kulturs kommentar:
Soffterapin inte alls så försoffad
”Kanske är tiden inne för konstruktiv dialog om psykiatrins medel och mål” – så löd Johan Cullbergs försonliga slutrader i DN Kulturs serie ”Arma själar” om psykiatrins mål och medel i höstas. En smula otippat, eftersom företrädare för olika skolor inom psykologi och psykiatri dessförinnan efter bästa förmåga bankat heder och ära ur varandra. Men kanske var det mer än en from förhoppning, ändå. Den infekterade striden mellan psykodynamisk behandling å ena sidan, KBT och evidensbaserad psykiatri å den andra, har djupa rötter i psykologins historia, konstaterar Jonas Mosskin i nya numret av Modern psykologi (nr 1/10).
Den går tillbaka på urgamla motsättningar mellan humaniora och naturvetenskap, men också mellan terapeutiskt och experimentellt inriktad psykologi. Den mer medicinskt inriktade psykologin har har varit på offensiven på senare år och skaffat sig ett övertag eftersom den är lättare att sätta siffror på. Men psykodynamikerna är inte uträknade. Det amerikanska psykologförbundet har nyligen antagit mindre snäva definitioner för vad som räknas som vetenskaplig ”evidens”; dit ska också räknas långvariga – men mer svårmätbara – terapeutiska yrkeserfarenheter på soffan.
Mosskins artikel är det klart intressantaste bidraget i en ny tidskrift som ännu söker sin form. Den vill blanda högt och lågt men något i mixen skär sig. Veckotidningsfrågor som ”Vilken typ är du –
testosteronmänniskan eller serotoninindividen?” låter mer vulgärvetenskap än populärvetenskap.LARS LINDER
Jag har egentligen alltid tänkt att psykiatern David Eberhard skulle bli en måltavla för vänstermänniskor med sinne för konspirationer. Han är alldeles för frispråkig och säger sådant som många tänker men inte vågar säga högt. Efter Odellbråket verkar det här drevet gått igång ordentligt. Ulrika Milles recenserar på DN Kultur Eberhards nya bok Ingen tar skit i de lättkränktas land (Prisma). Rubriken på recensionen är ”Psykiaterns auktoritära recept på befrielse”, men inte är det mycket till recension egentligen. Johan Lundberg på Axess-bloggen försöker förstå hur man kan skriva en sådan recension. Han tror att det handlar om att göra och konstruera Eberhard till ärkeskurk. Det ligger nog en del i det. Själv tycker jag att är något auktoritärt med hela Milles text. För mig känns det som att Milles saknar argument och så pekar hon finger för hon är arg. Och kränkt. Nä den typen av argumentation är inte rättvis. Särskilt inte som Eberhard har många bra synpunkter på Sverige idag (om än en smula uppskruvade och överdrivna resonemang ibland). Eberhard är ingen skurk men han sticker ut hakan.
För övrigt pratar han om sin bok på Akademibokhandeln i Skrapan onsdag 27 maj, kl 18.
Här ett äldre inlägg som jag skrev med anledning av Eberhards förra bok I trygghetsnarkomanernas land (2006).
I finkulturella kretsar (oavsett om man är till höger eller vänster) hör det till att man ska klanka ner på DN Kultur. Jag försöker undvika att göra det nuförtiden, men så två tecken i tiden som inte går att vifta bort. Jag kan inte låta bli att nämna det liberaler kallar för Jonssonaffären. De är upprörda över att Johan Norberg blir förtalad och inte får ge en replik på Stefan Jonssons påhopp. Säga vad man vill om Norbergs åsikter, men om man tillåter sig själv att använda invektiv som Jonsson gör borde man kunna ge utrymme för debatt. Tyvärr är beteendet vanligt förekommande i debattsvängen.
Sent omsider, tar DN Kultur in två artiklar om stadsbiblioteket. Arkitekturhistorikern Karin Winter försvarar Delphinum idag. Argumentet är något i stil med att Asplund inte tänkte sig tre annex när han ritade sitt bibliotek, utan de har tillkommit senare. Alltså är det riktigare och mer asplundskt att bygga Delphinum. Men Winter tar inte upp frågan om utbyggnaden i stort eller placeringen som ju varit föremål för diskussion.
Anders Wilhelmson, professor i arkitektur ställer sig frågande inför att ha Asplund som utgångspunkt? Men hans inlägg hamnar ute i det blå. Visserligen är det sant att Googles scanningprojekt är intressant och kan stöpa om framtidens bibliotek. Men att ifrågasätta utbyggnaden med argument som att det är ett viktorianskt sätt att kategorisera böcker efter ämnen, känns verklighetsfrånvänt. Det må vara sant men det är inte det som är det intressanta med diskussionen om stadsbiblioteket. Så när DN Kultur väljer att debattera frågan så dyker de här två inläggen upp. Om det hade varit inlägg i en längre pågående debatt hade det varit mer okej. Nu blir det istället det första som sägs efter att tävlingen avgjordes. Märkligt som sagt.
Det händer ibland att varje artikel i DN kultur är intressant. Idag var en sådan dag. Jag börjar med att läsa om Kerstins Ekmans förhållande till skogen. Efter 30 år ger hon ut en essäsamling Herrarna i skogen, essäer om skog. Jag har flera personliga minnen av Kerstin Ekman och kommer att tänka på när hon var hundvakt och drog upp vår hundvalp Naja som föll igenom en isvak.
Nästa artikel är en recension av den mytomspunne danske författaren Peter Høeg senaste bok ”Den tysta flickan”. Efter 10 års skrivkramp har Høeg skrivit en minst sagt underlig bok som jag direkt känner obehag inför.
Sedan följer ett reportage om dokumentärfilmaren PeÅ Holmqvist som följt psykologen Ayed som arbetar på Gazaremsan. Avslappningsövningar och terapi bland kvinnor på gränsen till nervssammanbrott.
Som avrundning ett osannolikt reportage om musikstilen Sizzy bounce som florerar i New Orleans. Sizzy bounce är en rosaskimrande beatstil med transvestiter och bögar som rappar om homosex i en stad i spillror efter orkanen Katrina. Artikeln fick mig att bli påmind om att Elsa flyger till stan om två veckor. Varför är inte alltid DN Kultur så här? Sällan har det funnits så liten anledning att sätta igång med en hemtenta.