Att höra Chris Härenstam göra en snabbreferat med en teaterbesökare efter en pjäsen kändes lika klockrent som att se Staffan Lindeborg på piano. Överlag var det ett frisk drag över Kobra när sportjournalisterna tog över. Snabbt, och fräckt om operafans i Parma och om några beundrare till konstnären Jockum Nordström på Grafikens Hus i Mariefred. Det var befriande att höra honom säga att han inte tyckte att vernisager eller fans var viktiga för honom som konstnär. Jag tror honom verkligen.

Däremot kändes Kobraredaktionens intåg i Fotbollskvällsoffan mer traditionellt. Att höra författare beskriva sin kärlek till fotbollen som Marcus Birro gjorde känns gjort. Det var visserligen intressant att se reportaget om Roma som både har en egen tv- och radiokanal samt en egen tiding. Diskussionerna om skillnaderna mellan journalister och fans kändes givande, även om jag saknade en uppdatering av begreppet journalist. I dagens mediavärld där bloggare ofta rapporterar och mainstrem media klipper och klistrar från bloggar och pressmeddelanden är det inte självklart vart gränserna går.

1-0 till Fotbollskvällsredaktionen. Samtidigt måste man komma ihåg att Kobras format är överlägset Fotbollskväll. Kobra har år efter år gjort intressanta och spännande program i en form som balanserat väl mellan att vara poppigt, nördigt och kulturprettigt. Programmets tempo och rytm gör det lätt även för fotbollsjournalister att hoppa in och extraknäcka. Formatet och strukturen ger en bra grund att stå på. Detsamma kan man verkligen inte säga om Fotbollskväll. En soffa, lite eftersnack och några fotbollsklipp är inte särskilt spännande även för den fotbollsintresserade. Fotbollskväll borde anamma Kobras okonventionella sätt att förhålla sig till kultur. Då skulle jag börja följa programmet.

Med andra ord; kvitterade Kobra till 1-1 i andra halvlek.