Senaste numret av tidskriften 10Tal som just kommit ut, har tema passion. Där medverkar jag med en essä om psykologiska aspekter av konsumtion eller om man så vill konsumtionens psykologi. Den handlar om svårigheten att motstå marshmallow, vådan av att spara pengar till rymdlego och om att ha eller att vara. Köp gärna #6/2011 av 10tal eller läs min essä här nedan i sin helhet.

***

Köpa Rymdlegot och hela världen

Leksaksaffären på Stortorget i 1980-talets Östersund hette Korg-Olles. Jag var sju år och kom med min spargris. Efter åtta månaders sparande innehöll den 320 kr. Det var en högtidsstund och jag kunde köpa det största och finaste rymdlegoskeppet. Ett blått rymdskepp med sex gubbar och en liten månbil som kunde rullas ut baktill. Något år senare kom min yngre bror in i samma ärende. Han hade sparat 253 kr för att ha råd att köpa den stora grå månbilen. Men i butiken drabbades han av kortslutning och köpte brandbåten i stället. En legobåt som inte ens flöt och som inte var rymdlego! Han kom att ångra det i många år. Min lillebror drabbades ibland av impulser som tillfälligt satte hans omdöme ur spel. Jag led med honom. Jag kände mig dessutom medskyldig då jag inte hade hindrat honom, jag som visste hur mycket han ville ha rymdbilen. Jag visste också hur svårt han hade att avvara lördagsgodiset, vilket för mig inte innebar någon uppoffring.

 

Stanfordprofessorn Walter Mischels berömda psykologexperiment från 1960-talet gick ut på att ställa fyraåriga skolbarn en enkel fråga och att ge en marshmallow till dem som svarade rätt. Försöksledaren meddelade sedan barnen att han måste gå iväg en stund, men om de kunde hålla sig i 15-20 minuter skulle de få ytterligare en marshmallow när han kom tillbaka. Bara en tredjedel av barnen klarade av att vänta. Långt senare upptäckte Mischel, av en slump, att det verkade gå bättre i skolan för de barn som kunde hålla sig. Vetenskapliga uppföljningar visar att barn som vid fyra års ålder kan skjuta upp den biologiska driften att omedelbart tillfredställa sina behov senare i livet får bättre jobb, högre resultat i skola och på universitet, de tjänar mer pengar, har bättre hälsa, får färre sociala problem och blir i mindre utsträckning kriminella. De får ett bättre liv. Det verkar alltså som om vår hjärnas programmering att omedelbart tillfredställa våra behov spelar oss ett spratt.

Självdisciplin och långsiktigt tänkande är nyckeln till framgång i livet. Hur hänger det ihop med konsumtion? Det fladdrar förbi oändliga lockelser framför våra ögon, likt exemplets marshmallow. Kommersiella aktörer basunerar ut att just idag finns ett unikt erbjudande, bara för dig. De vädjar till vår drift till omedelbar behovstillfredsställelse.

Kan man älska att shoppa? Kan man känna en kärlek till att konsumera och införskaffa nya ting? I en tunnelbanereklam för tio år sedan trumpetade Moderata Ungdomsförbundet ut: ”Jag älskar att äga”. Det var provocerande. Det är fortfarande provocerande. På reklambilden syntes en svartklädd, maskerad anarkist i färd med att ockupera ett hus och sikta på en polis med sin slangbella. Det kändes försåtligt att måla upp mig som inte älskar att äga som en husockupant. Så svartvitt. Så politiskt naivt.

Kravallerna i Englands förorter aktualiserar en diskussion om vårt samhälles fördelning av resurser. Den polsk-brittiske sociologen Zygmunt Bauman menar att protester och skadegörelse är baksidan av vår tids masskonsumtion. Människor plundrar, slår sönder skyltfönster till märkesbutiker och stjäl elektronikprylar som de i shoppingens ekorrhjul åtrår men inte har råd med. Plundring och shopping hänger ihop, det är bara den svagares sätt att uttrycka samma materialistiska begär. Kanske är den insikten det mest deprimerande med kravallerna. Vi är fast i väl inkörda föreställningar om vad vi ska åtrå, som stämmer perfekt med företagens reklambudskap.

I tonåren liftade jag mycket. Jag blev hög av friheten att resa med lätt bagage. Ett paket cigg, en bok och ett ombyte var allt som behövdes. Med Simon, bästisen i gymnasiet, liftade jag en månad i Europa. Vi gjorde av med 175 kronor per dag och person, inklusive resor, boende och mat. Frukost och lunch bestod av frukt, baguetter och cigg som dövade hungern. Simon hade det värst, han brukade äta var tredje timme. Jag minns hur jag blev bjuden på öl till lunch och kände mig full. Simons föräldrar var konstnärer och hade inga pengar. Han gick aldrig förbi en container utan att hitta något fint. Han älskade att fynda. Min familj hade pengar efter ett arv. Själv skämdes jag över att rota bland andras avlagda grejer. Prylar intresserade mig inte men jag gillade att ha pengar att resa för. Simon samlade på fina saker som överflödssamhället hade lämnat efter sig. För mig var han lika besatt av prylar som rikisarna på Östermalm, fast på ett annat sätt. För mig var frihet att inte vara beroende, att inte behöva något alls.

Psykologen, psykoanalytikern och författaren Erich Fromm beskrev år 1976 i sin bok Att ha eller att vara? två typer av människor. Den första kategorin präglas av en önskan att ha och äga allt och alla, inklusive sig själva. Den andra typen är dess antites. Dessa människor strävar efter en levande och äkta gemenskap med omvärlden och lever för att uppleva saker, inte äga dem.

Jag har svårt för att unna mig saker. Köper sällan på impuls utan mina inköp har föregåtts av mycket noggranna efterforskningar. Som vuxen har jag försökt att bli mer slösaktig och handla saker av glädje i stället för en känsla av skuld. Men mitt förhållningssätt sitter djupt och det enda som jag konsumerar passionerat är böcker. Jag minns en novemberdag hos min terapeut för några år sedan. Det var minusgrader, snö och jag hade som vanligt cyklat utan mössa och vantar. Terapeuten tittade på mina röda fingrar och undrade stillsamt: ”Men varför köper du inte vantar och mössa? Det är som om du inte kan unna dig ens de mest basala saker för att må bra.” Jag var stum. Jag som varit stolt över att klara mig utan kände plötsligt hur bisarrt det var att cykla på vintern med bara händer och bart huvud. Efter sessionen smet jag skamset in på HM och köpte ett par vantar för 39:90.

Psykoanalytiker har länge kopplat ihop ägande och konsumtion med det lilla barnets behov. Från första början stoppar spädbarnet allt i munnen. Det fysiska införlivandet är en stark biologisk drift som vi bär med oss genom hela livet – där är såväl freudianer som samtida neurobiologer eniga. Fromm påpekar att det finns många former av införlivande som inte är fysiologiska utan att vi på ett mer symboliskt plan införlivar dem med oss. Vi köper, nyttjar och slänger dem. Men eftersom det finns så oändligt mycket att köpa går det aldrig att stilla våra behov. Fromm skriver: ”Den för konsumentandan typiska attityden är att vilja svälja hela världen. Konsumenten är det eviga spädbarnet som skriker efter flaskan.”

En standardtolkning bland psykoanalytiker har varit att överdriven snålhet mot sig själv och andra handlar om en anal problematik. Vi har under potträningsstadiet inte fått leva ut vårt intresse för vårt bajs. Vi har blivit fixerade vid lusten att känna kontroll och på så sätt bevarat en lockelse för att ”hålla oss”. Om det vid psykoanalysens födelse vid förra sekelskiftet fanns en anda av att hålla igen och dra åt svångremmen, tycks det problemet som bortblåst idag. Jag känner få personer i min generation med anal problematik. Idag är människor istället fullt upptagna av att låna för att konsumera. Slösaktigt spenderar man det man har och lite till. Vi har ingått en slags social överenskommelse om att vi lever i en kultur av konsumtion. Att konsumera är att bli till. Att vägra konsumera är suspekt. Men samtidigt var Fromm skeptisk mot asketiskt beteende eftersom asketism ofta innebär ett förnekande av begär. Kanske är det så att våra önskningar som bortträngs, gör oss lika upptagna av begäret att äga. Hur vi än gör blir vi i en sådan ordning konsumtionsmissbrukare – nyktra eller aktiva.

Fromm slår huvudet på spiken och var på många sätt före sin tid. Idag är överkonsumtion legio, och sparsamma människor ett utrotningshotat släkte. Mindfulness eller medveten närvaro är terapiformen på alla trendkänsliga läppar, särskilt bland psykologer och andra i måbra-branschen. Medveten närvaro är en slags avskalad meditiation där de andliga elementen skalats bort. Kvar är bara meditationen som praktik. Medveten närvaro är metoden för dig som inte hinner med. Du tar en paus, kommer till ro och kör ännu hårdare på jobbet, tjänar ytterligare några kronor och shoppar ännu mera. Mindfulness har blivit en metod för att öka takten, inte varva ned. Jag tror det behövs en motrörelse. En variant av ”slow food”, en långsam konsumtion där vi hinner tänka och inte förbruka så mycket. Tänk dig att du tuggar varje tugga tjugo gånger och njuter under tiden. Jag tror det går, det är bara det att jag aldrig fått till det. Det är den långsamma tuggan som är målet.

Jonas Mosskin, psykolog, frilansskribent och bloggar om kultur och psykologi på www.mosskin.se. Han är initiativtagare till Psykologer tittar på film och Psykologer läser böcker på Kulturhuset i Stockholm