Etikettarkiv: Göteborg

Psykologer tittar på film gästar Göteborgs Filmfestival

Även i år gästar Psykologer tittar på film på Göteborgs internationella Filmfestival. Lördag 2 februari kl 12.30 visas danska filmen A Hijacking (DAN) av Tobias Lindholm. Ett danskt lastfartyg blir kapat av pirater utanför Somalias kust. Besättningen tas tillfånga och ett nervkittlande utpressningsspel mellan besättningen, kaparna och företagsledningen i Danmark utbryter. Processen visar sig bli längre och mer komplicerad än vad någon part hade tänkt sig. Såväl den psykologiska pressen på företagsledningen under förhandlingarna liksom besättningens konstanta skräcktillstånd, i händerna på allt mer frustrerade pirater, skildras på ett djuplodande sätt. Ett psykologiskt spel med många förlorare med. Samtalet är en del av semiarieprogrammet och äger rum efter filmen i direkt anslutning till filmen på Järntorget. Gäst är psykoanalytikern och organisationspsykologen David Benelbaz. Du kan se trailern här.

Övrigt: På fredagen 1 februari kl. 12.00, är jag även inbjuden som paneldeltagare i ett samtal om vilja och mod. Med utgångspunkt i den kvinnliga saudiske regissören Haifaa Al Mansours debutfilm om 10-åriga Wadjda eller Den gröna cykeln. Wadjda vill ha en cykel och lära sig cykla, så hon bestämmer sig för att tjäna ihop pengar genom att vinna en korantävling i den stränga flickskola där hon går. Filmen Den gröna cykeln utspelas i Saudiarabien. Det kunde dock ha varit i vilket sammanhang som helst där det finns strikta regler för hur man ska bete sig och vilka ramar som gäller. Hur får man kraft att följa sin egen väg när omgivningen sätter press och har helt andra förväntningar på hur man ska bete sig? Om detta samtalar Kattis Ahlström, generalsekreterare för BRIS, Barnens rätt i samhället, Jonas Mosskin, psykolog, Henrik Pettersson, författare till ”Jehovasjäveln” samt Henrik Wallgren, äventyrare och poet. Moderator: Marika Palmdahl, präst Göteborgs kyrkliga stadsmission. Här är ett klipp från Wadjda.

Play av Ruben Östlund filmrecension för Psykologtidningen

Här är min filmrecension av Ruben Östlunds nya film Play som premiär på svenska biografer idag. Recensionen ligger uppe på Psykologtidningens webbplats. En film som alla psykologiskt intresserade måste se. Marsch iväg till biograferna.

***

Jag blir ofta misstänksam när regissörer använder barn. Det kan kännas som ett sensationslystet sätt att höja affektnivån och nerven i en berättelse som inte håller. Urtypen är kanske den danske regissören Lars von Trier, som gärna låter ett barn dö i inledningen av en film.

Ruben Östlunds senaste film Play handlar om våldsamma barn och visas nu på svenska biografer, men har redan turnerats och hyllats i ett halvår. Han klarar den balansgången.

Östlunds förra film De ofrivilliga handlade om fem historier om grupptryck och gruppdynamik. I Play är historien mer renodlad och den här gången riktar han fokus på ett gäng svarta tonårskillar som rånar killar på mobiler. Filmen är inspirerad av verkliga händelser där en liga med killar specialiserat sig på att råna jämnåriga, aningen mer välbärgade pojkar. Förövarna var alla svarta killar som satt i system att spela på den ojämna maktbalansen mellan etniskt svenska medelklasskillar och sin egen underlägsenhet.

En socialpsykologisk forskare
Östlund arbetsmetod liknar en socialpsykologisk forskare. Men där forskarens resultat är en knastertorr papperslunta utan färgillustrationer är hans slutprodukt en obehaglig filmisk dokumentation av psykologiska fenomen. Trots att det är en spelfilm upplever tittaren filmen som en dokumentär i realtid från vittnets perspektiv.

Östlund har berättat att han intervjuat rånare, offer, läst rättegångshandlingar och minutiöst försökt sätta sig in i situationen. Inget lämnas åt slumpen, varenda filmisk fotnot är perfekt genomtänkt. Han skildrar gängets förmåga att iscensätta en historia och förleda sina offer att till slut ge sina mobiler till dem. Det handlar om maktspel, psykisk terror och kallt beräknande att vuxenvärlden inte kommer att ingripa mot några stackars invandrarkillar.

Ett oundvikligt slut
Gänget väljer ut sina offer i ett köpcentrum. Likt rovdjur identifierar de osäkra killar som ovant rör sig i storstadens djungel. De spelar ”good guy, bad guy”, använder en liten portion hot om våld, men mestadels utnyttjar de offrets vilja att vara till lags.

Gänget hamnar på omvägar, på spårvagnar och till slut ute i skogen. Allt mer tristess, trötthet, och desperation uppstår. Bråk mellan gängmedlemmar leder till våldsamma repressalier. Konflikter mellan offren leder till ett slags ”Stockholmssyndrom” där offren socialiserar sig med förövarna i hopp om att få komma undan. Upplösningen blir oväntad, även om filmens dramaturgi leder fram mot ett oundvikligt slut.

Hjältarna uteblir
Filmen skildrar flera psykologiska fenomen. Grupptryck, människors sätt att dela in människor i in-grupp och ut-grupp, liksom åskådareffekten, det vill säga att ju fler som ser ett brott begås desto mindre sannolikhet är det att någon ingriper. Hjältarna uteblir. I stället får man en besk smak i munnen av vuxenvärldens nonchalans och ointresse.

Östlund belyser svenskens upptagenhet för regler och rutiner som gör att såväl anställda som medmänniskor inte förmår att kliva ur sina roller och se en utsatt eller hjälpsökande människa där hon råkar befinna sig. Det står ju inte i arbetsbeskrivningen eller ingår i vår civilkuragenorm.

Ruben Östlund och producenten Erik Hemmendorff, samt hela gänget bakom filmen Play, briljerar. Deras undersökande experimentella metod och lysande casting av barnskådespelare leder till ett viktigt samtidsdokument. En obekväm spark i skrevet på alla oss som i välviljans apartheid blundar för strukturella problem i individualismens tidevarv, i vårt yrke eller i vårt stratifierade livsmönster.

Östlund visar att samhället och vuxenvärldens tafatta försök att ordna upp saker är förståeliga, men patetiska. Lösningen på stora samhällsproblem är inte individualpsykologiska, varken i behandlingsrummet eller i Göteborgs förorter.

Bokmässanabstinens

Jag och Malte Persson verkar vara de enda som inte är på den 25:e Bokmässan i Göteborg. Jag botar min abstinens genom att följa utmärkta portalen alltombokmässan. Mest levande är Twitterflödet som rasar förbi och ger en autentisk känsla hur det kan vara på en Bokmässan. Man minglar, går vilse, får en bok i handen, irriterar sig på trängseln, minglar med någon trevlig prick som man tidigare fått för sig var dryg, man äter räkmackor och dricker ett glas eller två och förvånas över dreggglamour-stämningen på Park Hotell. Helt enkelt underbart och totalt meningslöst på samma gång. Med andra ord en alldeles onödig och livsviktig plats att befinna sig på för en trendspanare som jag.

Civil olydnad när den är som bäst

106855

Jag har alltid varit svag för civil olydnad. I takt med att jag blivit äldre har jag dock blivit mer mån om att det bör praktiseras med varsamhet. När gatumusikanterna i Göteborg går ut på gatorna och trotsar förbudet mot att spela musik på stan som började träda i kraft i går (i juli) är det ett klockrent exempel på bra civil olydnad. Så här skriver GP:

”Det var i ett upprop på bloggen ”Gatumusik är inget brott” som folk uppmanades att gå ut och ta med sig sina instrument. Hittills har knappt 1300 skrivit under uppropet och en protestgrupp på Facebook kopplad till uppropet har samlat bortåt 6 000 medlemmar. Även på andra sajter och bloggar har uppmaningen spridits.

Avsikten med den nya lagen är att begränsa de tider och platser som gatumusiker får spela på. Det innebär att man inte får spela musik utan tillstånd mellan 11-15 i de centrala delarna av Göteborg. I Nordstaden gäller förbudet mellan 11-17.

På bloggen Gatumusik verkar det som att kraften och glöden i protesterna är kvar och man lovar att fortsätta spela varje dag.

En av argumenten till förbudet är att det är jobbigt för butikspersonal och kontorsanställda som jobbar på Avenyn t.ex. Jag jobbade ett tag på Pocketshop på Plattan och minns att vi suckade över frikyrkopsalmerna i falsett framförd på en elorgel av en gammal tant. Samtidigt svårt att förstå den typen av argument när musiken dunkar i högtalarna i alla affärer överallt nuförtiden. Ofta samma låtar om och om igen från någon mainstream radiokanal. Men det verkar inte folk eller politiker bry sig så mycket om. Nä, istället är det de oborstade gatumusikerna som ska förbjudas liksom de olagliga affischerna på stan. Mot den typen av reaktionärt tänkande behövs det civil olydnad.

PS: Web tv-inslag på GP:s nätplats om gatumusikerna. Rapport däremot förvandlade protesterna till ett feelgood-reportage från pittoreska Göteborg. Suck.

Psykologidagarna 2008

Nu på torsdag och fredag (23-24 oktober) är det Psykologidagarna i Göteborg. Som vanligt är det ett digert program med många spretiga punkter. Det är både charmigt och problematiskt. Det blir lite som att alla pratar och ingen lyssnar, vilket ju i och för sig är på modet i dagens bloggande samtid. Vi får se hur många som kommer till Götet. Vi stockholmare är ju vana vid att alltid ha gångavstånd till alla evenemang. Jag är där på blixtvisit under torsdagen och tänkte mingla, nätverka och representera Natur & Kultur tillsammans med Carl Sahlin. Kom gärna med tips på föreläsningar och presentationer som jag borde bevaka, här är programmet. Kanske ses vi där.