Efter att ha läst Elisabeth Åsbrinks fascinerande bok Smärtpunkten om pjäsen Sju Tre och Malexandermorden var det naturligt att gå vidare till Norén själv. En Dramatikers dagbok av Lars Norén utkom 2008 och börjar i augusti 2000 och fortsätter till 2005. Efter cirka 100 sidor har jag nu kommit till december 2000 och gör några noteringar:

1) Lars Norén jobbar kopiöst mycket. Han ger arbetsnarkomanin ett kulturellt ansikte. När han vilar jobbar han…

2) Alla vill jobba med Norén. Det ringer folk hela tiden från när och fjärran och vill ha en pjäs, översätta något, sätta upp ett gästspel eller göra en turné. Man kan känna sig jagad för mindre.

3) Det går redan nu att ana en självgod medelålders man, precis så som jag förväntat mig. En person som pratar nedlåtande om andras brister och sällan ser sina egna tillkortakommanden. Jo förresten. Han skriver gång på gång att han är ledsen och deprimerad direkt efter att vänner och bekanta betett sig illa.

4) En dagbok är en dagbok. Det är mycket tidsnoteringar om när, vad och hur. Även om det fyller en monoton funktion hos mig som läsare blir det tjatigt i längden.

5) Persongalleriet och alla namn som fladdrar förbi liknar en rysk roman.

6) Norén skriver att han ska hämnas för allt skit efter Sju Tre. Är dagbokens hans hämnd?