DN Ekonomi rapporterade igår om undersökningen Blogg-Sverige som Hans Kullin låtit genomföra för tredje året i rad. Där kan man läsa att den typiske bloggaren är en kvinna mellan 16-20 år, uppdaterar sin blogg varje dag, skriver om mode och är inte anonym. Hon läser andra bloggar i genomsnitt en timme per vecka. Tre av fyra bloggare är kvinnor. De flesta av de här bloggarna har karaktären av offentliga dagböcker en företeelse som ligger rätt långt ifrån alla tusentals seriösa bloggare.

I bloggosfären har många lyft fram skillnaderna mellan män och kvinnor. Det tycker jag är en mindre intressant diskussion. Mer intresant är att bloggtjejerna lägger ned så lite tid på att läsa andra bloggar. Det viktigaste är att finnas till på nätet och att basunera ut sitt tankar om sitt liv, inte att ta del av en diskussion tillsammans med andra bloggar. Om de unga självutlämnande skribenterna skulle surfa runt litegrann skulle de säkert upptäcka hur patetiskt likt deras liv är alla andra modeintresserade bloggare.

Jag känner igen det här beteende från poesi-Sverige. En massa (mestadels unga med diktarambitioner) skriver och försöker publicera sig. Samtidigt är de hopplöst okunniga om lyrikhistoiren och den samtida diskursen vilket gör att de mest pinsamma alster kan kännas fräscha, när de i själva verket är omedvetna dåliga kopior av berömda texter. Alla tror att någon annan ska köpa och läsa dikter men själv gör man det inte. Om alla som sade sig gilla peosi också skulle köpa 1-2 diktsamlingar per år så skulle lyrikmarknaden expandera ordentligt.

Själv lägger jag ner mellan en halvtimme och en timme per dag åt att läsa andra bloggar. Ungefär lika mycket tid går åt till eget skrivande. Att läsa bloggar är för mig ett substitut och komplement till tv och dagstidningar. Men det är också mitt eget sätt att söka ny kunskap och infallsvinklar till psykologi, politik och kultur. Utan bloggläsandet vore min världsbild mindre.