Etikettarkiv: mode

Några intryck från Göteborgs Filmfestival

Filmkritikern Hynek Pallas är ilsken både på SFI som fegar om kvotering och på journalister som gnäller på att festivalen är för smal. Jag delar Pallas syn att styrkan med Göteborgs filmfestival är bredden, mångfalden och att man satsar på att lyfta fram filmen som kulturytrring. Det är befriande att se filmer från Nicaragua, Malaysia, Ungern, Israel, Estland och Tjeckien som jag gjorde vid sidan om de stora filmländerna USA och Frankrike. Kvalitén är förvånansvärt hög och göteborgarna får verkligen man ur huse och fyller nästan varje visning även av smalare filmer. Det är stort och viktigt i tider av SF:s monopol och fördumningsfilmer.

latvia

Hynek har också lobbat för Lukáš Přibyl fyra dokumentärfilmer Forgotten Transports på Weird Science. I tio år har historikern letat i arkiv efter bilder och sedan lärt sig göra film och intervjuat överlevare frånkoncentrationsläger som knappt någon vet något om. Jag såg filmen som handlade om några okända läger i Polen. Det var en märklig upplevelse att höra berättelserna från gamlingarna och se videoklipp och fotografier som ger en bild av hur jävligt livet under kriget var. Otroligt bra gjort. Filmerna fick mig att tänka på Primo Levis fantastiska berättelser om sin tid i lägren i ”Om detta är en människa” samt den långa vägen hem i ”Fristen”. Levi har också skrivit romanen ”Om inte nu så när” som bygger på verkliga händelser om judiska motståndsmän som höll ut i flera år i skogen och träsken i gränstrakterna mellan Polen och Vitryssland.

jude-law-rage

På festivalen såg jag även hyllade Rage av Sally Porter. En konsekvent gjord film där en praktikant intervjuar modefolk med sin mobiltelefon. Potter verkar vara en tänkande regissör med många idéer. Filmen är bra men den påstådda kritiken mot modevärldens cynism kommer lite av sig eftersom filmen är så snygg, så rätt och så trendig. Blue Screen-bakgrunden skiftar beroende på karaktärernas klädval, hår- och ögonfärg. Det blir för snyggt och en smula ytligt på ett sätt som inte känns autentiskt (för min känslan är att Potter vill vara just autentisk). Jag tycker ofta att samtida regissörer (särskilt amerikanska) blir för trendiga och hippa i sin stil på bekostnad av djup. I Rage störs jag av att skottlossning hörs från rummen intill men att intervjuandet pågår som om inget hänt. Att vara konsekvent i sin form och stil är bra men ofta lättar det upp om det kommer något som bryter av. Minns Spielbergs svartvita ”Schindler´s list” där det förekommer en scen i färg.

strea_l

Werner Herzog är en av mina favoritregissörer. På festivalen visades hans nya remakefilm ”Bad Lieutanant”. Den var överraskande pigg med en suverän Nicolas Cage i rollen som en knarkande polis i New Orleans efter Katrinas framfart. Bitvis surrealistisk men härlig Hollywoodskt tempo.

Jag såg även Nicaraguas första spelfilm på 20 år: La Yuma. Där får man följa Yuma i som är en lovande tjejboxare som tar hand om småsyskonen när föräldrarna abdikerar i sin roll.

Välgjord var även Army of Crime av franske socialrealisten Robert Guédiguian. Den handlar om några invandrade motståndsmän som under ledning av armeniern Missak Manouchian begår attentat mot nazisterna i Paris under Andra Världskriget.

14692

Dessutom såg jag en märklig israelisk dokumentär: As Lilith. Den handlar om Lilith vars dotter tar livet av sig. Hon vill kremera henne men då griper religiösa judiska grupper in med organisationen Zaka i spetsen. De försöker tvinga henne att begrava dottern enligt deras religiösa övertygelse. Den lilla staden Zikron Yaecov vänder sig mot den udda kvinnan Lilith på ett obehagligt sätt. Utfrysningen och den sociala isoleringen känner alla som bott i små samhällen igen.

Jag avslutade min vistelse med att se och analysera estniska film Temptation of St Tony. En konstnärlig och symbolisk film som jag och psykologen Ingela Thylefors försökte förstå tillsammans med publiken. Mer om det en annan gång.

Tag en tripp till Moskva

på Röda Torget

på Röda Torget

Det har blivit sporadiskt bloggat delvis för att jag var fem dagar i Moskva. Ryssland är speciellt delvis på grund av att folk är så buffliga och otrevliga. Vad jag kan dra mig till minnes är det bara franska posttjänstemän och israeler som kan konsten att vara otrevligare än ryssar. Men bakom den här fasaden finns såklart en annan sida som man som utlänning har svårt att nå fram till men vet att den finns.

Sedan Sovjetunionen kollapsade 1991 har Moskva växt från cirka 8 miljoner till 16 miljoner invånare. Nya tunnelbanelinjer byggs hela tiden. Trots att det kommer ett tåg varje minut i tunnelbanan är det alltid fullt. Moskvaborna älskar sina gatuhundar som man tar väl hand om. När de är trötta brukar de sova i tunnelbanan om de inte blir bjudna på en hamburgare.

Skalan på hus och gator är svindlande. Fotgängare går i tunnlar under vägarna medan bilarna dundrar förbi ovanför. Eller snarare sniglar sig fram eftersom det är bilköer hela tiden. Tunnlarna är förresten navet i den dagliga kommersen. Här köper man såväl piroger som underkläder och blommor. Framförallt blommor. Kvinnodagen den 8 mars är helgdag och alla män ger sina kvinnliga bekanta blommor. Den 23 februari var tidigare Röda arméns dag som numera har döpts om till Fosterlandsförsvararnas dag. Det är också en helgdag fast då ska man ge männen presenter. Dock är inte påsken en ledig dag. Jag blev förvånad över att sekulära kommunistiska traditioner tycks leva vidare 2009.

En av höjdpunkterna var att se Sansara, en modern dansföreställning på Russian Youth Theater. Sansara var gjord av en ung rysk koreograf som rest till Tibet och blivit inspirerad. Etnokitsch blandat med Tintin-i-Tibet-kostymer och iscensättande av buddistiska riter på scen var något av innehållet.

på marknaden. Ryska gummor knäcker i mode.

på marknaden. Ryska gummor knäcker i mode.

En annan höjpunkt var att se Elsa och Anja shoppa loss på Plattform Mark. Det är en loppmarknad vid ett järnvägsspår i utkanten av stan, där ryska gubbar och gummor säljer sina sista ägodelar. Det blev inga ryska teglas (som verkar vara omöjligt att få tag på). Istället blev det några fantastiskt klädfynd i snöregnet. Där kläderna oftast hade frusit i snögloppet. Russian-Trash-Mode skulle bli en succé i Sverige. Det är bara att åka till loppisar och köpa rubb och stubb.

trash-2:hand på riktigt.

Autentiskt snöglopp.

Slutintrycket är att Moskva är ändlöst vackert och hopplöst fullt. Lite som Berlin fast ändå inte. Till skillnad från St. Petersburgs europeiska själ finns det en fläkt av fjärran östern och urrysk storslagenhet.

PS: För den som vill följa livet och arkitekturen i två megastäder, rekommenderar jag verkligen Elsas fotoblogg om Moskva samt Linus i Tokyo, som skilldrar förtjänstfullt stadens skyline sedan i höstas. Bägge är utbytestudenter i arkitektur, och bloggarna är en del av arktiekturbloggprojektet parallellt.se.

Creativity Now på Södra Teatern

announce_se.jpg

Imorgon onsdag den 18 juni anordnar trendmagasinet Tokion sitt första Creativity Now i Stockholm. Sedan 2002 har man arrangerat årliga konferenser. I år är första gången som evenemanget flyttar utanför New York. Under fyra timmar kommer man diskutera konst, mode och trender. Det verkar vara ett spännande initiativ även om två dagar innan midsommar inte är den bästa tidpunkten kanske. Creativity Now på Facebook. Biljetterna kostar 180 kr.

Här är hela programmet:

14.00  Anders Sjöstedt (Upplevelseindustrin) och Larry Rosenblum (Tokion) hälsar välkommen
14.10  Introduktion av Stefan Nilsson (Trendgruppen) och Heather Seccia (Tokion)
14.20  Panel: Konst & fotografi
Cilene Andréhn, Andréhn-Schiptjenko Gallery
Leigh Ledare, New York
Ulf Lundin, Stockholm

Matthew Stone, London
Moderator: Emelie Persson, SvT Arty/Kobra
15.30  Paus
16.00  Martin Renck/Pacemaker intervjuas av Chris Ambrose (Tokion)
16.30  Panel: Mode
Patrik Ervell, New York
Daniel Jackson/Surface 2 Air, New York
Axel Nyhage/The Local Firm, Stockholm
17.45  Stefan and Heather sammanfattar dagen
18.00  Slut

Passion for Business

passionforbusiness.jpg

Så heter en ny affärstidning för kvinnor som Anna Carrfors Bråkenhielm och Carin Nunstedt ligger bakom. Redaktionen har även en blogg. Det är uppenbarligen fortfarande högkonjunktur eftersom det startas nya tidningar. Vi får väl se framåt vintern och nästa år hur många som överlever. Själv tycker jag att det känns en smula omodernt med tidningar. Hinner businesskvinnorna verkligen läsa? Borde man inte tänka web istället?

Jag passar inte direkt in på målgruppen eftersom jag varken är kvinna eller särskilt passionerad när det kommer till business. Natur och Kultur är partner till tidningen vilket inte är så långsökt eftersom det är kvinnor som köper böcker. När jag bläddrat i tidningen slås jag av att den känns mjäkig på något sätt. Det är duktiga skribenter men på något sätt drunknar texterna i uppmaningen att-tjäna-pengar-och-unna-dig-sedan-en-dyr-Luis-Vuittonväska. Hur många kvinnor med passion for business finns det som brinner för det undrar jag?

Men Jan Gradvalls intervju med Antonia Ax:son Johnson är läsvärd. Det är en intervju som kommer bortom klichéer och schabloner. Personen Antonia framträder och det var väldigt intressant. Expressens kultursida är inte imponerad av tilltalet. Vassa Eggen kommenterar omslaget och den blundande Antonia och Plura är inne på samma spår som jag. Vi får se framöver hur tidningen utvecklar sig.

Uppdaterad: Bokhoras Johanna Ö tycker att tidningen har för mycket ton av ”Kvinnor Kan”.

Den typiske bloggaren är en tonårstjej som skriver om mode

DN Ekonomi rapporterade igår om undersökningen Blogg-Sverige som Hans Kullin låtit genomföra för tredje året i rad. Där kan man läsa att den typiske bloggaren är en kvinna mellan 16-20 år, uppdaterar sin blogg varje dag, skriver om mode och är inte anonym. Hon läser andra bloggar i genomsnitt en timme per vecka. Tre av fyra bloggare är kvinnor. De flesta av de här bloggarna har karaktären av offentliga dagböcker en företeelse som ligger rätt långt ifrån alla tusentals seriösa bloggare.

I bloggosfären har många lyft fram skillnaderna mellan män och kvinnor. Det tycker jag är en mindre intressant diskussion. Mer intresant är att bloggtjejerna lägger ned så lite tid på att läsa andra bloggar. Det viktigaste är att finnas till på nätet och att basunera ut sitt tankar om sitt liv, inte att ta del av en diskussion tillsammans med andra bloggar. Om de unga självutlämnande skribenterna skulle surfa runt litegrann skulle de säkert upptäcka hur patetiskt likt deras liv är alla andra modeintresserade bloggare.

Jag känner igen det här beteende från poesi-Sverige. En massa (mestadels unga med diktarambitioner) skriver och försöker publicera sig. Samtidigt är de hopplöst okunniga om lyrikhistoiren och den samtida diskursen vilket gör att de mest pinsamma alster kan kännas fräscha, när de i själva verket är omedvetna dåliga kopior av berömda texter. Alla tror att någon annan ska köpa och läsa dikter men själv gör man det inte. Om alla som sade sig gilla peosi också skulle köpa 1-2 diktsamlingar per år så skulle lyrikmarknaden expandera ordentligt.

Själv lägger jag ner mellan en halvtimme och en timme per dag åt att läsa andra bloggar. Ungefär lika mycket tid går åt till eget skrivande. Att läsa bloggar är för mig ett substitut och komplement till tv och dagstidningar. Men det är också mitt eget sätt att söka ny kunskap och infallsvinklar till psykologi, politik och kultur. Utan bloggläsandet vore min världsbild mindre.

London Fashion Week testar modeller för ätstörningar

lfw_logo.gif

AP rapporterar att London Fashion Week har startat ett program för att testa alla modeller för ätstörningar. Det sägs vara ett sätt att förebygga och komma åt anorexia som man vet är ett stort problem blnad många modeller på catwalken. Genom testet som kan liknas vid en hälsoundersökning vill man nu göra något åt ätstörningar. British Fashion Council (BFC) har startat vad de kallar för Model Health Inquriy. Jag antar att man inte kommer diskutera de skeva ideal som modevärlden själva är med och skapar. Så vidsynta är man inte. Istället för att göra något åt problemet med vrickade skönhetsideal ska modellerna hälsoundersökas för att omöjligt kunna ligga precis på gränsen till undernäring. Det påminner om när David Eberhard raljerar över att Vägverket vill bygga skyddsstängsel på broar för att förhindra självmordsförsök. Det kan tyckas behjärtansvärt men när man tänker efter är det absurt. Istället för att samhället satsar pengar på att att förebygga självmord och depression i unga år ska Vägverket bygga stängsel. Gå till botten med problemen istället för snabba, kosmetiska åtgärder.