Naroskin har skrivit en krönika på Psykologiguiden som handlar om psykologi och humor i största allmänhet. Han skriver:

Men humor är ju inte bara en egenskap man har eller inte har, den är något som utspelar sig mellan människor. Därför kan man använda den både konstruktivt och destruktivt. Den kan skapa gemenskap, driva med fördomar och fungera som en säkerhetsventil i belastade lägen. Men humor kan lika gärna stänga ute, bekräfta gamla ingrodda fördomar och bagatellisera problem. Allt beror på avsikt och sammanhang.Visst kommer man ihåg från skolan hur både gapflabbande killar och fnittrande tjejer kunde krossa en bra stämning. Och alla som har haft ett jobb vet hur flytande gränsen är mellan den där råa, hjärtliga stämningen och en cynisk jargong.

Det får mig att minnas diskussionen med Naroskin efter visningen av Borat på Psykologer tittar på film. Då sade Naroskin att han inte tyckte det var passande att skämta om sådant som folk inte kan göra något åt t.ex tjocka eller förståndshandikappade personer. Minuten senare berättade han om hur vidrig Snor-Johan hade varit i högstadiet eftersom det hann alltid snorade, alla skrattade i publiken. Jag tyckte det var inkonsekvent och förde istället fram åsikten att man får skämta om allt fast göra det med varsamhet och omdöme. För mig är det viktigt att tänka på i vilket position man skämtar ifrån. Det är mer okej att driva med statsministern, makten och etablissemanget än med den arbetslöse förståndshandikappade tjockisen. Vad tycker ni?