Det finns en pågående tendens i samhället att mäta allt mer och allt fler fenomen. Resultat och effektivitet räknas efter dessa mätresultat. Joakim Molander, dr i filosofi skrev nyligen en bra Understreckare i SvD om den här trenden. Jag citerar:
Under de senaste åren har förvaltningspolitikens huvudinstrument blivit det som på engelska kallas för results based management (resultatstyrning) och evidence based decision making (evidensbaserat beslutsfattande). Trenden har varit stark i hela västvärlden, men fått ett särskilt starkt genomslag i USA, Kanada, Australien, Storbritannien, Nederländerna och Sverige.
och fortsätter:
Grundidén i resultatstyrningen är förhållandevis enkel. Den utgår från att politiker formulerar övergripande mål, som förvaltningen operationaliserar i Specifika, Mätbara, Accepterade, Realistiska och Tidssatta (förkortat SMART) undermål.
Molander beskriver i essän hur den positiva drivkraften att mäta och utvärdera företag och offentliga verksamheter så att de arbetar effektivare och bättre inte alltid leder till kvalité. Han tar välkända exempel från Polisen prioriterar att göra enkla antalet alkoholtester istället för att ta tag i svår brottslighet som är tidskrävande och svårt att utvärdera. Polisen bryr sig mindre om att antalet rattonyktra i trafiken inte minskat trots att antalet alkoholtester ökat.
Ett annat välkänt exempel är högskolorna som får pengar för hur många studenter som ”strömmar igenom” deras kurser. Däremot får man inga pengar om kursen håller hög kvalité och studenterna har lärts sig mycket. Det gör att studenter godkänns för lättvindigt och att kvalitén på undervisningen sjunker. På statvetenskapen på Stockholms Universitet har jag fått insiderinformation om att en ambitiös lärare som underkände 70 % av studenterna på en kurs, blivit tillsagd att minska kraven för att annars får inte institutionen några pengar.
Samma idiotiska system förhärskar inom vården och inom psykiatrin. Landstinget ger pengar för antalet behandlingar men innehållet i dem bryr man sig lite om. Flera av mina medstudenter som praktiserar inom psykiatrin vittnar om att det mest lönsamma för deras mottagningar är att ta emot en patient och snabbt behandla och avsluta kontakten. Därefter kan patienten som inte blivit frisk komma tillbaka igen, bli behandlad ånyo för ett annat symptom och skrivas ut igen. Då får man maximalt med pengar. Att ge rådgivning på telefon ger inga pengar eftersom ingen ”behandling utförs”.
Den här typen av systemfel är en del av övertron på att mäta och tappa kvalitéten på vägen. Patienter och studenter blir lidande men myndigheter och institutioner känner att man är på rätt väg. Många gånger har de här systemen kommit till i god tro att man ökar effektiviteten och kvalitén, men i själva verket har det ofta motsatt effekt.
Vad Molander inte tar upp är att intresset för KBT hänger ihop med det ökade fokuset på att mäta och utvärdera. Inom psykologin har det blivit inne med evidens och med det menas först och främst mätbara och kontrollerade studier av behandlingsresultat. Evidensdiskussion inom psykologin och psykiatrin är en del av en större pendelrörelse i samhället. Molanders essä är en bra introduktion till det.
