Den 28 augusti visade Psykologer tittar på film Ingmar Bergmans klassiker Persona. Gäst var psykoanalytikern och författaren Iréne Matthis. Här nedan följer Matthis en redigerad version av vad Matthis tog upp i samtalet efter filmen.
Några tankar om Ingmar Bergmans film Persona.

Vad vill Ingmar Bergman? Göra en film uppenbarligen. Skildra relationen mellan två kvinnor? Fånga en beroendesituation? Kanske en mor-barn relation? Det är en tanke som kanske väcks till trevande liv hos filmbetraktaren i filmens inledningsskede, när ”barnet”, liggande på en bår och till förväxling lik en av kropparna på ett bårhus, plötsligt börjar röra sig under det vita lakanet. Barnet sträcker sig mot ett ansikte, projicerat som på en filmduk. Ansiktet tonar fram, bleknar, framträder åter. Det skiftar mellan två kvinnors ansikten, men det förstår man kanske först i efterhand, eller när man ser filmen för andra gången.

Eller vill Bergman skildra hur två individer till synes upplöses (som ansiktena i början) och går över i varandra. Den ena tar den andras plats, utbytbara – tydligt gestaltat i den enda scenen med en man. Elisabets make kommer till ön, där de två kvinnorna vistas i ensamhet: Elisabet – den berömda skådespelerskan, som plötsligt valt tystnaden och stumheten (spelad av Liv Ullman); samt Alma – sjuksköterskan som satts att vårda henne (spelad av Bibi Andersson). Mannen kommer för att träffa sin hustru Elisabet, men det är Alma som förs fram och får ta hustruns plats, trösta och älska med honom.

Eller är det klyvningen hos en och samma individ som åskådliggörs i filmen? Eller skildrar den ett psykiskt sammanbrott? Med var och en av dessa frågeställningar som utgångspunkt skulle man kunna närma sig filmen. Läs mer →