I torsdags såg jag äntligen ”I’m not there” på Cinematekets förhandsvisning. Det var proppfullt och inte som jag befarat av medelålders dylanologer utan istället mestadels unga tjejer! Det känns inte mer än rätt med tanke på att Cate Blanchett gör en fantastisk prestation som Dylan á la 1965. Otroligt bra. Att jag ärvde min pappas fascination för Dylan ser jag som en stor tillgång. Jag har dock aldrig blivit så fanatisk att jag knarkat Dylan som Hynek Pallas beskrivit sin besatthet. Så här skriver han i sin SvD:s recension:

”Genom att låta sex olika skådespelare spela lika många ”Bob Dylan” i ett ickelinjärt narrativ som drar inspiration från Bob Dylans liv och konst fångar Haynes en central idé hos artisten, som – utifrån Arthur Rimbauds citat ”Jag är en annan ” sagt att när han vaknar är han en person och när han går och lägger sig en annan.”

Och Eva af Geijerstam fortsätter på samma tema i sin DN-recension:

”I’m not there” framstår som den enda självklara och logiska konstruktionen. Att det är en konstruktion kan ingen betvivla. Med sex olika ”Dylan”, gestaltade av sex olika skådespelare, slår Todd Haynes obönhörligt fast detta enda; var och en av oss som har något som helst förhållande till Dylan får svara för det förhållandet och dess innebörd helt på egen hand.

För precis så känner jag. Filmen är ett flöde av stämning och känslor som griper tag i mig. I början av filmen möter vi New Yorks gator med Dylans unga blick. Ansiktena stirrar på utbölingen på ett sätt som får mig att fatta vilken chock det måste varit att komma från Minnesota till Manhattan. Jag ryser gång på gång över hur regissören Todd Haynes lyckas berätta något om Dylan som jag vet men inte visste hur jag skulle sagt det. ”I’m not there” är sprängfylld av referenser som går mig förbi och jag ångrar att jag inte hade med mig min dylanologkompis. Det fina med filmen är att man kan se den för att den är vacker, för att man vill se nyskapande film, för att man vill bli berörd eller för att man vill få Haynes tolkning av din tolkning av vem Bob Dylan egentligen var.

Pallas fortsätter:

För den som likt mig ätit Bob Dylan till frukost under flera års tid är det här en film som ger begreppet intertextualitet en ny innebörd – I´m not there är på väg att explodera. Dialog baserad på fraser ur obskyra låtar är det minst extrema. Om jag säger att den utmärkta Cate Blanchett – allt ni har läst är sant – i en sekvens är modellerad ner i minsta detalj på en filmupptagning av Bob Dylan i en presskonferens från 1965, då tror jag ni förstår.

Kommentar överflödig.

Jag rekommenderar varmt Hyneks äldre texter om sitt förhållande till Bob Dylan och om Dylans förhållande till filmmediet. Se det som två bonustracks som hjälper den som inte kan texten till ”All along the Watchtower” utantill.

Uppdaterad: Wennö intervjuade Todd Haynes i DN för ett tag sedan. Samt en Understreckare av Pallas där han tar upp Dylans egna filmprojekt.