”Älskade ojämställdhet” är rubriken på en essä av frilansjournalisten och författaren Anna Lytsy i gårdagens DN Kultur (8 mars, sid. 6, ej på nätet). Lytsy har tidigare skildrat den psykoanalytiska processen i en uppskattad roman: ”Fru Freud och jag” (Normal förlag 2009) som jag tyvärr inte läst.
Med anledning av kvinnodagen den 8 mars är Lytsys text aktuell, fast innehållet är ingalunda nytt. Det är ingen direkt nyhet att Freud och psykoanalysens teorier föddes i en borgerlig, viktoriansk och patriarkal kultur. Detta har kritiserats och debatterats i många decennier nu. Lytsy skriver:
”Dess teorier ligger till grund för såväl utvecklingspsykologin som vetenskapen psykologi över huvud taget. Det vill säga för en stor del av de kulturellt införlivade grundantaganden om vilka vi är och vad som är friskt, sjukt, normalt och onormalt i våra liv.”
Det känns som en överdrift och är inte heller en korrekt beskrivning eftersom psykologin som vetenskap fanns innan Freud. Mycket av dagens utvecklingspsykologi är inte heller fastlåst i detta tankegods.
Det mest intressanta i Lytsys artikel är att hon lyfter fram vårt behov av olikhet. Hon skriver:
Och utifrån just de här antagandena och förhållningssätten finns det något som de flesta människor prioriterar högre än att kvinnor och män ska ha samma möjligheter att forma sina liv. Och detta något är en upplevelse olikhet. Och inte vilket olikhet som helst, utan en specifik och könsrelaterad sådan. Och inte bara könsrelaterad i allmänhet, utan baserad på en könsbestämd under- respektive överordning. Åtminstone en liten en. För om den könskodade, hierarkiserade skillnaden mellan kvinnor och män försvann skulle laddningen mellan könen upphöra och erotiken dö. Ifall kvinnor och män verkligen var helt jämställda skulle begäret mellan dem ta slut.”
Jag tror precis som Lytsy att en del av laddningen eller begäret som en psykoanalytiker skulle formulera det mellan män och kvinnor, handlar om upplevelsen av skillnader och olikheter. Det annorlunda är också begärligt. Men när Lytsy tror att ett jämställd samhälle skulle leda till att begäret tar slut tror jag hon tar fel. Begäret innehåller biologiska och sexuella aspekter som ingalunda suddas ut bara för att kvinnor och män har samma lön och status. Upplevelsen av att vara man eller kvinna skiljer sig åt och det kommer fortsätta att trigga vårt begär.
Vi människor jämför oss oftast med andra. Trots att de med låga inkomster i Sverige upplever sig som fattiga är de ju i ett globalt kontext rika. Men genom många experiment och psykologisk forskning vet vi att människor jämför sig med andra individer som finns i vår närhet. Det är den relativa statusen och fattigdomen som betyder något. Upplevelsen av att vara förfördelad är det centrala. Att Haiti är eländigare spelar ingen roll då. Jag tror att begär (såväl sexuellt) som statusmässigt och ekonomiskt handlar om skillnader och olikheter. Men alla olikheter är inte orättvisa eller oskäliga. Det kan vara intressanta, givande och fantasiseggande.
Lytsy använder Oidipuskomplexet och Freuds fixering vid fallos, som ett argument för att psykoanalytikerna återskapar en ojämställd kulturberättelse om män och kvinnor. Den ”fallocentriska världsordningen” hör till en förgången tid och har kritiserats, särskilt av feministiska psykoanalytiker i 40-50 år vid det här laget. Oidipuskomplexet, tror jag man ska förhålla sig till lite som Bibeln. Spännande berättelser och myter som illustrerar eviga teman som mänskligheten brottats med, men knappast en en teori som förklarar människors psykologi eller moralisk eller etisk kompass för dagens människor. Många psykoanalytiker förhåller sig också på detta sätt till Oidipuskomplexet.
Lytsy tror att vi måste välja bort teorier som återskapar en gammal ordning. Jag tror att vi kan förhålla oss kritisk och se teorier och berättelser för vad det är. Vissa saker tar vi med oss, andra delar av teorierna lämnar vi bakom oss. Att begär är centralt i människor liv behöver vi inte överge bara för att Freud hade fel om fallos och Oidipus.
Uppdaterad: På Anna Lytsys hemsida kan man läsa essän i sin helhet.