I lördags dök det upp en märklig historia i media som blivit en världsnackis. Den har kablats ut och debatterats när och fjärran. Det handlar om en 44-årig man som hittades i en bil på en skogsväg utanför Umeå i fredags. Några skoteråkare fann en helt översnöad bil där det hittade en svårt medtagen man. Han påstås ha överlevt på snö sedan den 19 december. Mannen fördes till sjukhus men verkar alltså överleva efter nästan två månader i en bil, utan mat. Det är en osannolik historia, som påminner om en västerbottnisk skröna författad av Torgny Lindgren. Men det verkar nu vara sant.

Bortsett från de medicinska spekulationerna om hur det är möjligt att överleva så lång tid i en bil mitt i vintern som t.ex. Studio Ett ägnade sig åt idag, är jag mer frågande inför varför? Hur hamnade mannen där? Det går inte komma ifrån att fundera över mannens psykiska status.

Enligt Aftonbladet är mannen från Örebrotrakten. Under det senaste året har hann företag drabbats av stora skulder och mannen lär även ha separerat under 2011. Aftonbladet skriver:

Mannen som är från Mellansverige tycks ha levt ett till synes normalt liv med jobb och kärlek. Men under förra året verkar något ha hänt som förändrade mannens liv.

Skulderna började hopa sig och hyresnämnden beslutade om att mannens fastighet med hyreslägenheter skulle tvångsförvaltas. I december, när mannen var försvunnen, fastställde tingsrätten att mannens skulder låg på 1,6 miljoner kronor.

– Han hade en flickvän men det tog slut. Och sen fick han också problem att betala räkningar och sin egen hyra, säger en person som känner mannen.

Vi vet att människor som drabbas av flera kriser under en kort tid har större sannolikhet att falla igenom. Ett socialt kontaktnät i form av partner, familj, vänner och arbetskamrater underlättar för människor att hantera svåra situationer. Mannens pappa säger till Aftonbladet att de inte haft kontakt på 20 år. Att ingen i mannens närhet saknade honom efter två månader, är i sig anmärkningsvärt. Det indikerar att mannen levt ett mycket isolerat liv, med få sociala kontakter. Den typen av historier dyker upp med gamla personer, men att en 44-årig man inte är saknad är mer sällsynt.

Det finns en bok av Jon Krakauer som filmatiserades för några år sedan och som jag kommer att tänka på. I filmen Into the wild (i regi av Sean Penn) får vi följa tjugoårige Chris. Han liftar runt planlöst i USA men bestämmer sig till slut för att överleva i Alaska, ensam med ett gevär. Han dör i ensamhet av bloförgiftning efter flera månaders lidande. Att utsätta sig för extrema förhållanden att man riskerar att dö är en kicksökandes dumdristighet som gränsar till självskadande. I Chris märkliga öde finns kanske en dimension av en slags omedvetet självmord.

Det är svårt att veta hur det ligger till i fallet med den insnöade mannen. Men klart är att en extrem handling måste förklaras med speciella omständigheter, men också med en annorlunda personlighet. Det förefaller för mig osannolikt om historien med mannen inte rymmer ett tragiskt psykologiskt öde. De flesta människor som mår dåligt, hamnar trots allt inte i en bil på en skogsväg i Norrlands inland. Som tur är.

PS: Läs förresten min gamla filmrecension av Into the wild i Psykologtidningen från 2008.