Torsdag 9/9 gästade jag och filmkritikern Andrea Reuter radioprogrammet P3 Populär och pratade om psykologiska thrillers. Det går att lyssna på programmet här. Från cirka 10.10-10.35.

Vi pratade om vad som kännetecknar en psykologisk thriller och vad som gör den bra. En psykologisk thriller bör ha trovärdiga personporträtt, en spännande handling, gärna med en tvist och där huvudpersonerna försöker reda ut huruvida de själva eller någon annan karaktär är skruvad. Det bör också finnas något mystiskt och övernaturligt inslag som skapar en osäkerhet om verklighet och tid och rum. Musiken är också viktig för att försätta publiken i rätt stämningsläge.

För mig är The Shining av Stanley Kubrick den ultimata psykologiska thrillern, åtminstone i modern tid om vi räknar bort Hitchcocks alla klassiker.

Huvudpersonen Jack Torrance (Jack Nicholson) vaktar ett fjällhotell som blir insnöat tillsammans med sin fru och son. Långsamt blir det tydligt att hotellets isolering och förbannelse får greppet om Jack. Hans galenskap blommar ut och han jagar sin fru i flera klassiska scener. Filmen är obehaglig och redan i introt får man en vag känsla av att det här kommer inte gå bra. För mig är det värsta scenen den när Wendy (Shelley Duvall) hittar Jack manuskript och det står samma mening sida upp och sida ner, på hundratals pappersark: ”All work and no play makes Jack a dull boy”. Då inser Wendy och alla tittare att jack är fullständigt galen.

Programledaren Hanna Fahl undrade om man kunde lära sig något av psykologiska thrillers. Jag tror att det framförallt är på ett känslomässigt plan som lärandet sker. Man kan få en upplevelse av hur det är att uppleva svåra psykiska problem och situationer. Den ångest man själv sitter med i soffan är en krusning av den ångest som vissa som mår fruktansvärt dåligt kan känna. Förhoppningsvis kan man öva upp sin empati. Eller så är den psykologiska thrillern bara en kittlande verklighetsflykt från vår gråa vardag. En esoterisk jakt efter en gnutta mening?