I lördagens DN slås internetpsykiatri upp stort. Det är alltid märkligt när man gör en nyhet av något pågående. Det finns inget nyhetsmässigt i artikeln och ämnet. Trots det framställer DN, internetpsykiatri som om det vore en nyhet. Internetpsykiatrin är dessutom en olycklig term som blir alldeles för bred. Internetterapi är ett bättre och mer avgränsat ord och används oftare i svängen. Gerhard Andersson, psykolog, professor och pionjär inom internetbehandlingar menar att internetterapi är en form av psykologiska kokböcker. Det är en ganska bra liknelse. De flesta kan ju följa ett recept, men många slarvar, skarvar och lär sig inte att laga alla recept. Här är också internetterapins stora begränsningar och möjligheter. Att göra enkla och välavgränsade behandlingar. I artikeln ger man ett exempel på en patient som fått lättare symptom av panikångest. Hon är motiverad, högutbildad och har tillgång till resurser. För henne funkar internetbehandlingen perfekt. Men för många är inte förutsättningarna eller motivationen lika bra. Och då fungerar det följdriktigt inte lika väl. När nu landstingen satsar stort på internet gäller det att göra det på ett förnuftigt sätt. Jag tillåter mig att tvivla på att det kommer bli lyckat. Som så ofta i psykiatrin.
Etikettarkiv: panikångest
Nuögonblick och plötsliga förbättringar i terapi
”Sudden gains in group cognitive-behavioral therapy for panic disorder” är rubriken på en vetenskapliga studie av ett forskarlag vid Virginia University, rapporterar BPS. De har undersökt hur klienterna förbättras under den terapeutiska processen. Metoden har varit KBT-terapi i grupp mot panikångest under 12 veckor. Man fann att 43 % av klienterna upplevde en signifikant plötslig föräbttring under terapins gång. Hälften av dessa upplevde förbättringen redan mellan session 1 och 2, medan den andra hälften fick en förbättring senare under processen. Det intressanta är dock att resultatet skiljer sig mellan de här båda grupperna. Så här skriver Clerkin mfl:
Sudden gains were prevalent both at the very beginning of therapy (immediately following session 1), as well as later in treatment (following session 2). However, only gains following session 2 were associated with better treatment outcomes and change in cognitive bias at treatment termination. These differential outcomes indicate that gains following session 1 may reflect less meaningful symptom fluctuations, while gains occurring after session 2 are perhaps more influenced by the active ingredients of cognitive-behavioral therapy.
I klarspråk betyder det att de som svarar positivt redan efter första sessionen så gärna vill tro på behandlingen eller uppleva en förbättring men att skenet bedrar. Den första sessionen är ju rimligtvis främst av intervjuande/psykoedukativ karaktär. Studien är liten och har bara gjorts på 30 klienter men om resultaten håller i andra studier betyder det att terapeuten skulle kunna vara uppmärksam på vad som händer mellan session 1 och 2. Sker det föräbttringar redan då borde terapeuten kanske konfrontera klienten för att motverka skeneffekten.
En person som undersökt och skrivit om nuögonblick i psykoterapi är psykodynamikern Daniel Stern. Han menar att ett kort ögonblick på några sekunder i en psykoterapi kan på ett avgörande sätt förändra utfallet och hela den terapeutiska relationen. Här ett äldre inlägg om Sterns tankar. Läs förövrigt hans mycket läsvärda bok Ögonblickets psykologi (Natur & Kultur, 2005).
Referens: E Clerkin, B Teachman, S Smithjanik (2008). Sudden gains in group cognitive behavioral therapy for panic disorder. Behaviour Research and Therapy, University of Virginia, USA. PS: Läs hela studien här.
David Eberhard om trygghetsnarkomani
David Eberhard skrev en uppmärksammad debattartikel i DN för två år sedan. I den argumenterade han för att Sverige drabbats av trygghetshysteri. Ett slags nationellt trygghetssyndrom där staten och medborgarna gör allt för att vara så trygga som möjligt. Artikeln fick mycket ris och ros och ledde fram till att Eberhard skrev boken ”I trygghetsnarkomanernas land”, som utkom 2006. En längre intervju med Eberhard finns att läsa här.
Eberhards grundtes är att Sverige har hamnat i ett nationellt paniksyndrom. Eberhard som har lång erfarenhet av individer med panikångest jämför det med hur staten reagerar på vad som sker i omvärlden. Staten och medborgarna ständigt kräver mer trygghet och skydd mot allehanda faror. Tryggheten är falsk eftersom vi väljer att förbjuda och undvika farligheter istället för att lära oss riskvärdering. Vi mår sämre och känner oss otryggare trots att det aldrig varit säkrare att växa upp i Sverige. Vårt överbeskyddande samhälle såväl på individnivå som på nationell nivå har lett oss fel. Vi lever i en falsk trygghet där vi fokuserar på fel saker. Vi lär oss inte att hantera risker och osäkerhet menar Eberhard.