Etikettarkiv: PärLagerkvist

Psykologisk analys av Cormac McCarthys bok Vägen

the_road_3

Nu tar jag julledigt här på bloggen och återkommer igen den 11 januari. Tills dess får du som läsare håll a till godo med en äldre artikel jag skrev för Vi Läser nr 2/2009. Det var ett försök att göra en psykologisk analys av Cormac McCarthys roman Vägen. Boken har filmatiserats och går upp på de svenska biograferna den 22 januari. Trevlig läsning!

***

I slutet av min rollspelsperiod köpte jag ett begagnat Mutantrollspel på en loppis. Det var den första upplagan, den som utspelade sig i ett radioaktivt klimat efter Ragnarök i ett glest befolkat Norden. Sverige hette Pyrisamfundet och huvudstaden Hindenburg hade några hundra invånare och låg i Strängnästrakten. Det rådde brist på allt och pengar användes sällan. Mycket av spelet tjusning handlade om att hitta artefakter från den gamla civilisationen som kunde vara värdefulla eller komma till stor praktiskt användning.

Cormac McCarthys senaste bok Vägen (The Road, 2006, på svenska 2008) påminner en del om Mutantvärlden. Hans förra bok No Country for old men kommer på svenska i vår och som filmatiserats av Coenbröderna i en Oscarbelönad film. De finns beröringspunkter mellan berättelserna. För om det finns en gnagande oro i No country for old men att samhället håller på att gå åt helvete, så råder det ingen tvekan om den saken i Vägen som för övrigt håller på att bli film också.

I centrum står en man och han 8-årige son. De vandrar i ett gråkallt oktoberregn på spruckna asfaltvägar i södra USA. Det Allt är dött. Inte en levande grässtrå syns. Ett gråsvart asklager dammar omkring. Författaren låter förstå att tiden är knapp om ekipaget ska hinna tillräckligt långt söderut för att undkomma vinterkylan. Med en revolver, en presenning och en kundvagn som sina mest värdefulla ägodelar traskar de tröstlöst söderut. Ena hjulet på kundvagnen är slitet. Då och då växlar far och son några ord med varandra men mestadels härskar en olycksbådande tystnad. Pappan är rädd på gränsen till paranoid för att stöta på andra människor. Därför är städer särskilt riskabla.

Jag sätter på Rachmaninov andra pianokonsert. Kanske är det en slump men jag tror det inte. Jag vill hitta ett soundtrack till Vägen. Rachmaninovs storslagna och dödsallvarliga stämning i stråkarna blir ett bra ackompanjemang till den tröstlösa asfaltvägen där de drar sin kundvagn med konservmat.

Jag blir inte klok på boken och McCarthy. Det är ett slags finkulturell efter-katastrofen-skildring där jag inte kan låta bli att hoppas att det ska bli bättre. Att solen ska börja skina igen. Att de ska hitta en fungerande spillra av mänsklig civilisation. Men ständigt blir jag besviken.

Språket är poetiskt, brutalt och skrivet på en avskalad prosa.

”Nerlortad av diarré, stödd på varuvagnens handtag. Han sneglade på pojken ur sina insjunkna härjade ögon. Ett nytt avstånd mellan dem. Han kände det.”

Inte mycket händer i boken. Några upptäckter och fynd som för tillfället lindrar nöden. Några människor som de stöter på under sin långa vandring. Ett hus med proviant, en stöld, en gammal gubbe och en begynnande och illavarslande hosta. Det är ungefär det.

Mamman är borta och McCarthy berättar i förbifarten att hon tagit livet av sig när pojken var liten. Hon var livrädd för att bli våldtagen och uppäten och orkade inte fortsätta leva efter den stora katastrofen. Jag övertygas inte av det som psykologisk förklaring. Vid extrem stress och stor fara brukar såväl djur som människor döda sina barn och sig själv. Om människor inte stod ut med lidande och umbäranden skulle vi se många mammor ta livet av sig världen över. Med något sådant existerar inte. McCarthy tilltag tycks mer vara styrt av att skala av handlingen och persongalleriet än psykologisk trovärdighet.

Pojken och pappan har ett slags tyst samförstånd om att inte prata för mycket med varandra. Allra minst om framtiden. Då och då kan inte pojken låta bli att fråga. Ofta på det där försäkra-sig-sättet som barn gör för att kontrollera sin vardag som de så sällan har överblick eller kontroll över. Men pojkens frågor piggar samtidigt upp i all aska. Han tvingar pappan att formulera sig och vara lite mänsklig i all misär.

Jag försöker läsa vägen som en civilisationskritik mot den amerikanska drömmen och hotet om kärnvapendöden. Men det känns inte rätt. Jag försöker läsa det boken som en poetisk sci-fi berättelse men inte heller det känns riktigt rättvist. Jag prövar att se det som en klassisk far-och-son-berättelse á la Pär Lagerkvists Gäst hos verkligheten. Det känns närmare, men varför då placera historien i en så karg och postapokalyptisk miljö. Nej, McCarthy vill något annat. Frågan är vad?

Jag googlar och finner att denne 75-åring nyligen blivit pappa igen i sitt tredje äktenskap. Det blir plötsligt en ingång för mig. Vägen skildrar ett ömt och distanserat förhållande mellan en pappa och en son. Kanske det som Cormac själv har upplevt. Den där äldre pappan som likt en morfar full av visdom kan lära sonen vissla och berätta historier från ett helt liv men där en bräcklig hälsa gör dem bägge påmind om vad som skall komma. Döden. För likt en Bergmansk schackspelare är döden emellan far och son. Osäkerheten. Kommer sonen hinna bli vuxen innan pappa blir dement, sjuklig och slutligen dör. Vintern, regnet och kylan ligger som en blöt filt över vandringen. I min värld är vintern döden. En sakta rullgardin som håller på att dras ned. McCarthy låter pappan säga:

När vi alla är borta till slut, finns det inte kvar något utom döden, och hans dagar är ändå räknade.

Jag kommer att dö. Tala om för mig hur jag ska klara det.

Det finns ett existentiellt lidande i den här gråa askan. Det handlar inte om att Amerika ska överleva klassmotsättningar och en alarmerande brottslighet. Nej, det handlar om att Cormac ska stå ut att dö ifrån sin son och den värld han älskat att hata:

Varje dag är en lögn, sa han. Men du är på väg att dö. Det är ingen lögn. och på ett annat ställe: Hur skulle man veta om man var den sista människan på jorden, sa han.

Nej, Cormac. Det skulle vi förmodligen inte veta. Och kanske är det lika bra.

Inom psykologin har man uppmärksammat det skede när barn börjar förstå livets ändlighet och att de själva en dag ska dö. I Sverige brukar det kallas för nioårskrisen. Även om det här begreppet blivit kritiserat har det satt fingret på något som lärare och föräldrar lagt märke till. Nämligen att barnen plötsligt börjar fundera på döden och vad som händer då. Det finns en sorg i dödsinsikten. En sorg som likt en dammlucka öppnas och in flödar existentiella grubblerier som för de flesta av oss blir något vi lever med och tränger undan under resten av vårt liv.

I dialogen mellan far och son skymtar sonens uppvaknande inför detta. Samtidigt som det också är en insikt av en författare på ålderns höst:

”Det finns andra goda människor. Det har du sagt.”

Pojken är till skillnad från pappan inte avtrubbad inför lidandet och nöden hos andra människor. När de träffar gubben Ely är det pojken som ser till att de delar med sig av sitt konservförråd:

”Nu borde du tacka pojken, sa mannen. Själv skulle jag inte gett dig någonting.”

McCarthy lyckas träffsäkert skildra hur pojkens naiva och uppriktiga människokärlek inte tagit ifrån honom all humanism trots de svåra tiderna. Det får mig att tänka på att många barn har en naturlig känsla för rätt och fel och att ta hand om svaga. En del psykologer och evolutionsbiologer menar att det här är nedärvt i vår natur. Andra hävdar att det bara är en social konstruktion som lärts in. Jag kommer att tänka på när jag fem år och lillgammal grät framför Rapport därför att Thatcher och Reagan inte stödde övriga världens fördömande av Apartheidregimen. Nåväl.

Vandringen fortsätter likt Frodos modlösa stapplande i Mordor. De ser rester av kannibalism. Det råder kamp om tillvaron att överleva. Misstänksamheten mellan de få människorna breder ut sig. Det får mig att tänka på mina fjällturer då multiverktyget och tändstickor är livsviktigt. De få gånger jag brukar stöta på andra vandrare råder en slags nyfiken försiktighet. När andra fjällvandrare förstår att jag inte bryr mig om att fiska lättar stämningen alltid upp då de inser att jag inte konkurrerar med dem.

Då och då i berättelsen skymtar en smula lekfullhet i relation mellan far och son. I ett vrak hittar de en signalpistol som de provskjuter och som lyser upp en kolsvart himmel. I takt med en tilltagande hosta berättar pappan förskönande historier för pojken. Men denne har redan blivit för stor och genomskådar det mesta. Pojken konstaterar att

”… i historierna hjälper vi jämt folk, men det gör inte vi.”

Den egna överlevnaden kräver att de försvarar sig mot rånare och angripare och då finns det lite plats för medlidande. När de blir bestulna på kundvagnen springer de ikapp rånaren som är långsammare. Tack vare revolvern får de tillbaka allt och pappan klär dessutom av rånaren alla hans kläder. Naken lämnas han kvar. Pojken gråter. Pappan undrar vad det skulle gjort

”Bara hjälpa honom, pappa. Han kommer att dö, svarade pojken.”

Pappans cynism och stoiskhet skymtar igenom när han svarar:

”Han kommer att dö i alla fall”.

Det postapokalyptiska landskapet i Vägen har av många tolkats som civilisationskritik, men för mig är landskapet i romanen McCarthys eget själsliv. Boken är för mig en berättelse om den åldrade mannens sorg inför den annalkande döden. Den gamle kommer aldrig vara lika naiv och vital som i sin ungdoms dagar. Pappans trötta förhållningssätt till livet möter sonens glädje, en livskraft McCarthy snart kommer dö ifrån. Det om något kan få en pappa att gråta en skvätt.