Etikettarkiv: rådgivning

Walk and talk – en bra konsultationsform för Coronakrisen

I ett tidigare inlägg lanserade jag ett erbjudande till alla chefer och ledare om en fri konsultation med metoden walk and talk; en rådgivningsmetod som funnits åtminstone sedan antiken i strukturerad form. Rådgivningen kan handla om utmaningar med verksamheten, med teamet eller att hantera den påfrestning som samhällets omställning har just för din organisation. Det fysiska mötet är överlägset det digitala på många sätt. Om det låter detta intressant maila mig på jonas(at)mosskin.se.

Innan påsk hade jag en första walk- and talk – konsultation med en chef som själv beskrev sig som vilse i chefsrollen”. Att vara ny som chef sedan ett år tillbaka och att sedan ha ett delvis nytt team och sedan få en Coronakris på halsen, är i sig utmanande. Det var ömsom sol och ömsom snö på vår promenad på Långholmen. Så här skrev chefen efteråt:

Nu när jag tänker på det inser jag hur bra det är att byta perspektiv genom att flytta sig fysiskt. Jag blev påmind om hur bra jag minns vad som sagts när jag gått och pratat samtidigt. Nu när jag tänker på samtalet så minns jag, både vad du frågade och sa och vad jag själv sa, genom att till exempel tänka på utsikten över Riddarfjärden eller att se var jag satte fötterna för att inte snubbla på väg uppför en backe : )   Stort tack för att du bjöd på en ny erfarenhet : )

Konsten att be om hjälp

Help2-700x394

Jag möter ofta chefer och ledare som hamnat i pressade lägen. Det kan handla om höga krav, oklarhet i uppdrag och mandat i rollen som ledare eller om konflikter med andra personer och enheter i den egna organisationen. Min instinkt som hjälpare och rådgivare är att erbjuda hjälp. En första hjälp som jag ser det är att sortera och definiera vilka problem och utmaningar som skall åtgärdas och hanteras i samverkan med andra och vilka som ledaren själv behöver hantera antingen på egen hand eller inom ramen för en coaching/rådgivnings-relation. Inte sällan när jag föreslår att vi skall ses så förbyts den initiala önskan hos ledaren om att få hjälp mot en ”jag-klarar-mig-själv-attityd”. Det är möjligt att det är ett uttryck för viljan att hålla säljande konsulter borta men jag tror också att i detta avvisande av ett erbjudande om hjälp finns något djupare begravt. När jag möter samma ledare som efter ett tag lämnat sin roll, bytt tjänst eller sökt sig vidare, då berättar ledaren om hur knasigt det var och hur hopplöst läget var sist vi träffades.

För mig blir det ett mönster. Att människor som lämnat en intrasslad situation ser nyktert på sig själva. Då erkänner man att det hade varit bra att reda ut saker ordentligt och inte köra på tills det brister. Men det verkar som att smarta och ambitiösa individer inte förmår att be om professionell hjälp när läget är oklart och pressat men fortfarande är möjligt att klara upp. Det här har fått mig att fundera på om en viktig egenskap hos en

ledare är att behärska konsten att be om hjälp. För vad som döljer sig under hjälparrelationens kontrakt är att våga ha tillit till att hjälparen kan agera professionellt, medmänskligt och ge råd som leder till ökad reflektion och bättre beslut. Det är i grunden en svår konst att våga ha tillit till att en annan människa kan hjälpa oss. Att ta emot hjälp kan lätt förväxlas med osjälvständighet, brist på kompetens och oerfarenhet. I själva verket ligger det inbyggt i konsten att be om råd och hjälp en högre grad av mognad som i sig är en förutsättning för att bli en bra chef och ledare. Om vi vågade släppa på vår egen prestige och rädsla för att framstå som inkompetent är jag övertygad om att fler pressade ledare skulle förmå navigera och hantera sin situation innan den gått överstyr. För mig mynnar detta ut i en paradox: Bra ledare behöver klara sig själva och samtidigt vara bra på att hjälpa andra.

PS: Nyfiken på att höra om du känner igen dig i detta antingen som ledare eller hjälpare. Håller ni med? Läs mer →

Radiopsykologen: Om mediernas roll vid psykologisk rådgivning

Malin Edlund. Foto: Johan Ljungström/SR

Under det senaste året har jag till och från jobbat i telefonslussen på P1:s Radiopsykologen. Det är ett fascinerande att jobba med direktsänd radio och möta människor som ringer in och försöka göra en snabb bedömning om det är något att skicka vidare till producenten och radiopsykologen Malin Edlund.

På tisdag 25 maj bjuder Radiopsykologen in till debatt och spelar in sitt program på Södertörns Högskola, utanför caféet. Men den här gången är det en debatt med rubriken: ”Vem tar ansvar när sändningen är slut?”

Då diskuterar Malin Edlund tillsammans med två andra psykologer som ger råd i media, Aftonbladets relationsexpert Eva Rusz och psykologen Margareta Berggren. Några minns kanske Berggren som hjälpte tonåringar på 80-talet i radio. Hon var även med och analyserade film för ett tag sedan på Psykologer tittar på film.

Programledare är Anna Ivemark. Lyssnarna är välkomna att delta i diskussionen. Diskussionen spelas in och sänds i P1 torsdag 27 maj kl 11.03 och kl. 20.03 samt 28/5 kl. 23.30.

Äcklet

default

Vissa frågor till DN:s Insidans experter är tragikomiska på ett sällan skådat sätt. Den 11 mars fick relationsrådgivaren Anders Eklund Rimsten en fråga från en desperat kvinna vars man blivit allt äckligare:

Fråga: Jag och min sambo har varit tillsammans i snart 11 år. Vi har ett bra förhållande där vi kan prata om allt, har roligt tillsammans och känner oss avslappnade och naturliga med varandra. Men de senaste åren har min sambo blivit lite för avslappnad. Duschar gör han ungefär en gång i veckan, vilket jag tycker är på tok för lite. Borstar tänderna gör han absolut inte morgon och kväll utan snarare var tredje dag. Han klipper tånaglarna vid köksbordet och låter naglarna ligga kvar på bordsskivan.

När han behöver snyta sig går han inte till badrummet utan sträcker sig efter närmaste snytbara objekt, ett kuvert, ett papper från skrivaren, som han sedan snyter sig i och låter ligga där han befann sig när han snöt sig. Han fiser totalt ohämmat och trycker gärna på lite extra så det blir en ordentlig tut och rapar på samma vis. Naturligtvis ska man kunna fisa i ett förhållande, men man kan väl begränsa sig? När vi tittar på TV sitter han och rycker näshår och ibland rycker han till och med hår i rumpan.

Jag vet inte vad jag ska göra. Jag tycker ju så klart att vi ska kunna vara avslappnade tillsammans och kunna fisa och rapa ibland utan att det är någon katastrof. Men jag känner också att i ett förhållande har vi ett ansvar mot varandra att försöka hålla oss hyfsat fräscha, om inte annat för att hålla attraktionen och sexlusten vid liv. Som det är nu tappar jag lusten mer och mer. Hur kul är det att sova bredvid någon som luktar otvättat underliv? Hur kul är det med spontant sex när jag egentligen känner att jag vill fråga när han senast duschade innan jag tar något som helst initiativ? Och hur upphetsande är det att se någon rycka hår ur rumpan?

Vi har pratat om det här några gånger. Ibland har det lett till en tillfällig förbättring men sedan återgår han snabbt till gamla vanor. Oftast blir han arg när jag föreslår att han ska duscha och tycker att jag tjatar. Jag har förklarat att det påverkar vårt sexliv men då säger han bara att det är helt ok att be honom tvätta sig för att jag vill ha sex med honom där och då. Men jag vill ju inte behöva be honom om att tvätta sig. Det vill jag ju att han ska göra ändå.

Vad ska jag göra?

Ja, vad ska man säga. Man blir mållös. Rimsten ger raka besked iallafall:

Svar: HejDet du beskriver handlar inte om förmågan att känna sig avslappnad och naturlig tillsammans. Förutsatt att din man inte är deprimerad, visar han genom sitt beteende att han tar dig för given så till den milda grad att det gränsar till likgiltighet. Att inte ens sköta sin allra mest grundläggande hygien, och tillåta sig så motbjudande aktiviteter som du beskriver inför den människa man valt att dela sitt liv med är direkt oförskämt.

I boken ”Vill ha dig” refererar Esther Perel till sexologen Margaret Nichols som skriver att: ”Din partner kan mycket väl älska dig även om du går upp tjugofem kilo och hasar runt i huset i tofflor och fläckig t-shirt, men däremot kommer han antagligen inte bli hård för din skull längre (och om partnern är en hon kommer hon inte att bli våt)”. Problemet i många långvariga relationer är just att många gör sig skyldiga till en sorts omvänd logik. Man anstränger sig som mest för att framhäva sina bästa sidor då man behöver anstränga sig som minst, det vill säga i början av relationen när det mesta ändå går av sig självt – jag har svårt att tro att din man drog hår ur rumpan på er första dejt. Sedan minskar ansträngningarna, när de egentligen tvärtom skulle behöva öka om spänningen och attraktionen mellan parterna ska bestå över tid.

Du undrar vad du ska göra. För det första förstår jag inte hur du ens kan överväga att ha sex med din man under de omständigheter du beskriver. Det jag menar är att du i handling måste markera för honom att hans beteende får konsekvenser, och detta på annat sätt än att du tar på dig rollen som hans mamma och tjatar på honom om att han ska tvätta sig och borsta sina tänder. Han behöver helt enkelt förstå att den respektlöshet han visar dig medför att du inte vill vara nära honom fysiskt.

Anders Eklund Rimsten, familjerådgivare

Rimsten ger ofta ganska drastiska råd som ibland gränsar till okänslighet. I det här fallet tycker jag att svaret är berättigat. Om man utgår från att det hela är på riktigt, funderar jag hur man ska förstå varför man beter sig snuskaktigt. Ett sätt att förstå beteendet är att det är ett passivt aggressivt sätt att försöka avsluta ett förhållande. Istället för att göra slut så svinar man och hoppas att det andre ska fatta vinken. Ett annat sätt att förstå ”äcklet”, är att se det som ett depressivt handlande kanske med sadomasochistiska tendenser. Han kanske njuter lite av att snuska inför sin partner och att bli föremål för andras avsky. Vad tror ni?

PS: För den som vill få ett gott skratt rekommenderar jag någon av de 157 fantasirika kommentarerna.