I DN 27 april skriver Jan Gradvall en intressant artikel om den stora diskofejken. Där berättar han historien om musikjournalisten Nick Cohn och hur han fabulerade ihop ett reportage om den spirande diskoscenen. Artikeln publicerades i juni 1976 i New York Magazine och blev en succé som senare ledde fram till filmen ”Saturday night fever” från 1977. Men allt var bara fejk. ”Saturday night fever” hör inte till någon av mina favoriter i musikalgenrén, men Gradvalls text är verkligen läsvärd. Så här säger Nick Cohn om det hela:

Det var min idé att göra ett reportage om den verkliga discoscenen ute i New Yorks förorter, något jag tyckte Manhattan-journalisterna helt hade missat, säger Nik Cohn. En vän tipsade mig om diskoteket Disco 2000 i Bay Ridge. Jag åkte dit, såg alla som hängde utanför, men kände mig plötsligt väldigt utanför och osäker. Jag insåg att jag visste ingenting om de här människorna. Jag pallade därför inte ens gå in.

– När deadline närmade sig, och jag var tvungen att skriva klart, baserade jag i stället reportaget på mods jag träffat i London under tidigt sextiotal. Jag brukade hänga på en klubb på Goldhawk Road i Shepherds Bush där The Who gjorde tidiga spelningar. De ledande modsen, som verkligen levde för att visa upp sig, kallades ”faces”, en term jag i artikeln överförde till discoscenen.

– Huvudpersonen,Travolta i filmen, var en sammansättning av flera olika personer. Utanför discoteket i Brooklyn såg jag en kille som stod ute i kylan i bara skjortärmarna. Det var uppenbart att han hellre skulle frysa ihjäl än att göra avkall på sin stil. I honom kände jag igen den attityd jag observerat hos flera engelska mods.

Det är fantastiskt vad man kan svänga ihop som skribent om man har lite fantasi. Tydligen lyckades Nick Cohn fånga ett fenomen bara på känn.