Så dök han upp på Italienska Kulturinstitutet, för övrigt en mycket speciell byggnad. Dagen efter skulle Umberto Eco ta emot en hedersutmärkelse av Uppsala Universitet (den 37:e sådana för hans del). Samtalet började en kvart för sent på typiskt italienskt vis. Umberto Eco samtalade med sin svenske översättare Barbro Andersson. Tyvärr lyckades Andersson prata på om oväsentligheter och hennes röriga frågor fick hela samtalet att styckas upp. Eco var dock i fin form och hann leverera några punchlines på 45 minuter. Viss förvirring rådde om de skulle tala svenska, engelska eller italienska. Eco sade sig inte tro på simultana översättningar som är fallet i tex. EU-parlamentet. Det är en omänsklig uppgift för vår hjärnkapacitet. Eco har tidigare i sina arbeten behandlat just problematiken med översättningar.

”Om skönhet” heter Eco senaste bok som Andersson kallade för en essäsamling där Eco varvat text och klassiskt sköna bildkonstverk med texter. Men Eco rättade henne och menade att det är en coffeetablebok. ”Jag gifte mig för att få ge ut min senaste bok”, var en annan skön kommentar från den stilige men korpulente italienaren. Eco erkände att han tyckte att det var ganska tråkigt att skriva om skönhet. Det är ungefär detsamma varhelst man dyker ned i historien eller geografin, menade han. ”Fulhet däremot, det kan vara vad som helst. Det är mycket roligare att studera och skriva om fulhet”. Då får man leta i perifera sammanhang, titta i bakgrunden av gamla konstverk ” fortsatte Eco. Just fulhet är föremålet för hans nästa bok ”Ugliness” som finns på engelska. Läs mer →