Man ska alltid vara skeptisk mot sådant som vetenskapen inte lyckats dokumentera. Extra skeptisk ska man vara mot teorier som har presenterats, undersökts och gång på gång inte visats sig hålla. En sådan seglivad teori är idén att vår personlighet beror på platsen i syskonskaran. Elisabeth Schönbeck verkar ha byggt sin karriär på att hobbyfilosofera och spekulera kring det här. Jag har tidigare skrivit om det tveksamma med hennes resonemang.

Schönbecks nya bok ”Äldst, yngst eller mittemellan” (Forum) handlar om det här och igår var hon intervjuad i DN Insidan. För det första finns det väldigt många studier som inte visat att storasyskon, mellanbarn eller småsyskon är på någon speciellt sätt. Se Judith Rich Harris bok ”Myten om föräldrars makt” till exempel. Harris visar att några få studier har stött syskonteorin, men att gjorts så många studier att några till slut blivit signifikanta.

Det är intressant att läsa Schönbecks argumentation. Hon definierar aldrig vad hon menar. Passar inte teorin så börjar hon omdefiniera sina uppdelningar och kategorier. Mellanbarn blir visst storasyskon om det går för många år mellan barnen etc. Jag citerar DN-artikeln:

Även om man faktiskt kan se syskon­effekter i stora statistiska undersökningar finns det inga vetenskapliga studier som visar samma sak på individnivå. Men storasyster Schönbeck står på sig: Om mönstret inte tycks stämma är det bara att skrapa lite på ytan så hittar man mellanbarn som ändå är ”funktionella” storasyskon, ”funktionella” endabarn som har betydligt äldre eller yngre syskon och syskon som är födda så tätt att de är ”pseudotvillingar”.

Det här är kvalificerat snömos och det är skamligt att sådana här teorier får stort medialt utrymme. Skärpning journalister!

Uppdatering: Schönbeck fick även lägga ut texten i Studio Ett (onsdag 22 oktober). Ett inslag med återkommande stråkar i bakgrunden. Ett parodiskt strykande medhårs som saknade all hederlig journalistisk substans. Ovanligt för att vara i ett så seriöst medium program som Studio Ett.