Etikettarkiv: Insidan

Idagsidan har börjat blogga

header_idagredaktio_404981c.jpg

SvD:s Idagredaktionen tar upp kampen med DN:s insidan. DN kontrade med sju psykologiexperter i höstas men än så länge är det SvD som tar sig an de nya kommunikationssätten. På Idagbloggen som startades under hösten skriver redaktionen om stort och smått. Senaste inlägget är skrivet av Anders Haag och handlar om terapiformen som löser alla problem: KBT. Nästan iallafall. Inlägget innan handlar om vampyrer kan rädda Volvo. En blandad kompott med andra ord. Kul att SvD är med. Nu gäller det bara att skaka liv i filmbloggen.

Expertkriget: Insidan (DN) vs. Idag (SvD)

insidanpanelen_448ny.jpg

Idag trappades psykologikriget upp när DN Insidan storsatsar. DN pekar ut sju olika områden och lika många experter. SvD och Idagsidan började för ett år sedan ungefär med psykologen Madeleine Gauffin Rahme som besvarade läsarfrågor. Succén har gjort det tydligt att det finns ett behov från människor att få stöd och hjälp i frågespaltar. I och för sig inget nytt, det har varit ett stående inslag i många må-bra-tidningar under en längre tid. DN:s grepp känns som en rustning i överkant tycker jag. Ju fler kockar desto sämre soppa. Tanken är förstås att varje expert ska hålla sig till sitt. Men risken är att det blir för många ansikten, förvirring och otydlighet istället. Det SvD har gjort bra är att de har använd internet mer aktivt på Idagsidan. Dessutom har frågor blivit artiklar och reportage i ett senare skede. Psykologi är hett och mer interaktivitet är bra. Frågan är om det inte blir för mycket av det goda. Här är alla i panelen.

Liria Ortiz, leg. psykolog & psykoterapeut om självhjälp och förändring.

Peter Wirbing, beteendevetare om alkohol och beroende

Barbro Beck-Friis, läkare om äldre.

Sergej Andréewitch, psykiater om psykisk ohälsa.

Ann-Kristin Lundmark, leg psykolog och psykoterapeut om sorg.

Ingegerd Gavelin, socionom och föräldrarrådgivare om föräldrarskap

Anders Eklund Rimsten, beteendevetare och familjerådgivare om relationer.

PS: Två av experterna har en koppling till Natur & Kultur. Liria Ortiz har nyligen gett ut boken ”Förändra ditt liv – med KBT och motiverande samtal” och MI”(2008). Wirbring har skrivit boken ”Riskbruk och missbruk (2005). 

Snömos om syskonens betydelse för personligheten

Man ska alltid vara skeptisk mot sådant som vetenskapen inte lyckats dokumentera. Extra skeptisk ska man vara mot teorier som har presenterats, undersökts och gång på gång inte visats sig hålla. En sådan seglivad teori är idén att vår personlighet beror på platsen i syskonskaran. Elisabeth Schönbeck verkar ha byggt sin karriär på att hobbyfilosofera och spekulera kring det här. Jag har tidigare skrivit om det tveksamma med hennes resonemang.

Schönbecks nya bok ”Äldst, yngst eller mittemellan” (Forum) handlar om det här och igår var hon intervjuad i DN Insidan. För det första finns det väldigt många studier som inte visat att storasyskon, mellanbarn eller småsyskon är på någon speciellt sätt. Se Judith Rich Harris bok ”Myten om föräldrars makt” till exempel. Harris visar att några få studier har stött syskonteorin, men att gjorts så många studier att några till slut blivit signifikanta.

Det är intressant att läsa Schönbecks argumentation. Hon definierar aldrig vad hon menar. Passar inte teorin så börjar hon omdefiniera sina uppdelningar och kategorier. Mellanbarn blir visst storasyskon om det går för många år mellan barnen etc. Jag citerar DN-artikeln:

Även om man faktiskt kan se syskon­effekter i stora statistiska undersökningar finns det inga vetenskapliga studier som visar samma sak på individnivå. Men storasyster Schönbeck står på sig: Om mönstret inte tycks stämma är det bara att skrapa lite på ytan så hittar man mellanbarn som ändå är ”funktionella” storasyskon, ”funktionella” endabarn som har betydligt äldre eller yngre syskon och syskon som är födda så tätt att de är ”pseudotvillingar”.

Det här är kvalificerat snömos och det är skamligt att sådana här teorier får stort medialt utrymme. Skärpning journalister!

Uppdatering: Schönbeck fick även lägga ut texten i Studio Ett (onsdag 22 oktober). Ett inslag med återkommande stråkar i bakgrunden. Ett parodiskt strykande medhårs som saknade all hederlig journalistisk substans. Ovanligt för att vara i ett så seriöst medium program som Studio Ett.

Att vara förälder och fånge är inte lätt

foto-3.jpg

Gert Svensson skriver idag på DN Insidan om anstalten Engelsborg i Danmark. Där får barnen bo tillsammans med mamman på en särskild anstalt som anpassats för föräldrar som sitter i fängelset. Även partners får möjlighet att bo där. Beskrivningen av Engelsborg liknar mer ett stödboende eller kollo än ett fängelse. Det låter fantastiskt om alla barn till interner fick den här möjligheten som fångarna på Engelsborg får. Själv funderar jag på kostnaderna. Det låter dyrt och krävande. Å andra sidan är det kostsamt att på lång sikt trasa sönder familjer i onödan. Barn till kriminella måste få samhällets stöd annars hamnar de lätt snett.

På Engelsborg arbetar man med familjerna utifrån ett systemiskt familjeterapeutiskt perspektiv. Man kan väl sägas att med det menas att man ser hela familjen som ett system där helheten är mer än delarna. När en förälder hamnar i fängelse påverkar det hela familjen och genom att försöka behandla hela familjen hoppas man kunna nå bättre resultat än att bara behandla och stödja den intagne. I grunden en ganska självklar inställning som den svenska kriminalvården tycks ha förtvivlat svårt att tillämpa i praktiken. Ett tecken på det är ju att jag blir förvånad varje gång det vårdande inslaget står i fokus i fängelsesammanhang. Det känns sällsynt efter åren med Bodström.

I Sverige får tydligen föräldrar ha sina barn på anstalt fram tills ett års ålder. I artikeln berättar forskaren Annelie Björkhagen Turesson om ett upprörande fall. En mamma som tagit hand om sin dotter fick lämna bort barnet när det blev ett år gammalt. Barnet placerades då i en fosterfamilj trots att det endast återstod tre månader av mammans straff. Med tanke på vad vi idag vet om hur små barn påverkas negativt av separationer är det fullständigt oacceptabelt tycker jag. Vid ett års ålder håller barnet på att etablera en trygg anknytning till föräldern. Stör man den processen på det sättet riskerar man att skada det lilla barnet för resten av livet.

”Sverige borde lära av Danmark”, säger Barnombudmannen Lena Nyberg. Det är verkligen ett understatement.

Kritik mot föräldrarkurserna ger förvirrat intryck

Jag skrev för ett tag sedan om föräldrarkurser och barnuppfostran med anledning av Insidans artiklar i DN. Gert Svensson följer upp med reaktioner från läsarna, varav några publiceras här. Dagen efter följde man upp med ytterligare en artikel där några kritiska psykologer menar att ”barnet har ett budskap med vreden”. Det känns som många kommentarerer är förvirrade överreaktioner. Jag fäste mig vid Sten Lundqvist försök till nyansering och som jag tror är en viktig aspekt. Han är verksamhetsansvarig på BUP Stockholm.

Vi skrämmer inte barn till lydnad

”Inom barn- och ungdomspsykiatrin (Bup) i Stockholm använder vi sen några år föräldrautbildningsprogram som bygger på kognitiv beteendeterapi, främst Komet och De otroliga åren. Programmen är väl utvärderade, såväl utomlands som i Sverige. Vår erfarenhet är att de fungerar – inte bara för att förändra barns beteende utan framför allt för att bryta mönster och skapa goda cirklar i samspelet mellan barn och föräldrar. Är då dessa program exempel på ett ’nyauktoritärt’ förhållningssätt som kränker barn och skrämmer till lydnad? Nej, faktiskt inte. Alla metoder kan missbrukas och bli destruktiva i fel händer. När vi använder dessa program inom Bup sker det under ledning av kompetenta och erfarna medarbetare. Innan föräldrarna erbjuds föräldragrupp har vi gjort en bedömning av barnet och familjen. Tillsammans med föräldrarna har vi kommit överens om att detta är en väg att skapa förändring. Erfarenheten visar att den ofta är framgångsrik.”

Som allmänna råd till föräldrar känns det dock tveksamt att endast rekommendera kurser baserade på inlärningssningsteori. Jag tror knappast kursledarna själva tillämpar idéerna fullt ut. Särskilt problematiskt känns det att konsekvent använda sig av positiv belöning. Det gör att barnet ständigt förväntar sig yttre bekräftelse vilket i längden är orealistiskt och gör barnet osjälvständigt. Forskning har visat att på lång sikt är det bäst att då och då belöna positiva beteenden.

Dagen efter läsarrekationerna följde DN upp med ytterligare en artikel där några kritiska psykologer menar att ”barnet har ett budskap med vreden”. Och det är ju förstås sant. Men en del av kritiken gick ut på att det var omänskligt att ignorera barn. När barn blir obstinata menade flera att man ska sätta sig på huk och tala med snäll röst och att omfamna barnet. För mig förefaller det naivt att tro att föräldrar ska bete sig på det sättet. Man har faktiskt rätt att bli arg även som vuxen, och jag tror att det är bra att barn märker att vuxna också blir arga. Ibland är det ju bra att var och en går till sitt och lugnar ser sig. Lars H Gustafsson föreslår att föräldern ska säga något i stil med: ”Nu är du en riktig trasselgubbe, men jag älskar dig lika mycket ändå!”. Jag tycker återigen att det låter naivt. En toffelförälders reaktion. Guhn Godani psykolog på Rädda Barnen, tycker att föräldrar inte ska agera pedagog utan medmänniska. Det känns som en märklig polarisering. Det finns många likheter mellan pedagogen och föräldrarrollen. Personligen tror jag att det finns för lite pedagogik i dagens barnuppfostran.

Föräldrarkurser och skamvråns återkomst

Gert Svensson skrev i veckan ett antal artiklar på Insidan i DN om föräldrarkurser och barnuppfostran. Den första artikeln beskriver föräldrarkursernas utformning. DN ger också en kort översikt av hur synen på barnuppfostran i Sverige har förändrats under de senaste hundra åren. En artikel handlar om en mamma som beskriver hur hon lärt sig handskas med Isak. DN besökte också psykologen och kursledaren Mattias Lilja som är psykolog och kursledare inom ramen för föräldrarkursen Komet.

”Cope” (som kommer från Kanada), ”Komet” (en svensk motsvarighet) och ”De otroliga åren” (som utvecklats av amerikanskan Carolyn Webster Stratton) är tre föräldrarkurser som alla bygger på social inlärningsteori och kognitiv psykologi. I grunden handlar det om att förstärka och uppmuntra önskvärda beteenden och att ignorera och försvaga icke önskvärda beteenden. I föräldrarprogrammen läggs stor vikt vid att berömma och uppmuntra barnen mer än att tillrättavisa dem. Fem gånger mer beröm rekommenderar man. Om barnet blir obstinat och bråkar bör man ta undan barnet i en time out eller nödbroms som det också kallas. Barnet får vara ensamt på en stol eller i ett rum tills dess att barnet lugnat ner sig. Läs mer

Är gränsen mellan liv och död knivskarp?

fridblom.jpg

Insidan skriver idag om narkosläkaren Karl-Henrik Fridblom och hans erfarenheter av patienter i akuta situationer. I artikeln tar man upp frågan om ”gränsen mellan liv och död är knivskarp eller ett landskap man kan vistas i och färdas över?” 35 års yrkeserfarenhet har gett Fridholm mycket tid att fundera över tillstånd i utkanten av vårt medvetande. För att klassificera barns medvetande brukar man tala om sex vakenhetsnivåer. Nivå 1 kallas för djup sömn och nivå 2 för lätt sömn. För att klassificera mänskliga upplevelser bör nog djup sömn och lätt sömn problematiseras. Gränsen mellan liv och död passar inte riktigt in i den här klassificeringen. Fridholm tycker sig ha märkt att den sjukes egen vilja har betydelse för om förloppet går bra och patienten överlever. Det förefaller ju inte otroligt med tanke på allt vi vet om betydelsen av motivation och positivt tänkande för att lyckas. Läs mer