Den enkla frågan ställde sig författarna Paul Watzlawick, John Weakland och Richard Fisch till boken ”Change – principles of problem formation and problem resolution”. Den kom ut första gången 1974 och blev en klassiker, så till den grad att vi på psykologlinjen fortfarande har den som kurslitteratur. Boken innehåller en mängd exempel från alla möjliga sammanhang som illustrerar hur man kan tänka kring problem. Det är mycket underhållande läsning samtidigt som boken sätter fingret på logiska inkonsekvenser i många resonemang. Tankevurpor och mentala låsningar som hindrar oss att komma vidare. Det är en inspirerande bok för alla som är intresserade av förändringsprocesser i stort och smått. Här är ett försök att sammanfatta bokens viktigaste idéer.

Boken inleder med en spionhistoria från Andra Världskriget. I maj 1940 befann sig två brittiska dubbelagenter på en brittisk trålare på väg till Tyskland för ett hemligt möte med Ritterm en tysk major också i underärttelsetjänste. Biscuit och Snow hette männen som av någon outgrundlig anledning inte får information av brittiska underrättelsetjänsten om varandra. Biscuit och Snow blir naturligtvis misstänksamma och börjar fråga ut varandra. Biscuit får för sig att Snow verkligen är tysk agent på grund av hans beteende och samtal. Snow tror också att Biscuit är tysk agent och gör allt för att övertyga denne om att han själv ockå är tyska agent. Det hela slutar med att Biscuit stänger in Snow i en hytt och vänder tillbaka trålaren mot Storbritannien. Uppdraget misslyckas med andra ord. Den här paradoxala historien sätter fingret på det som Watzlawick och kompani utvecklar i sin bok.

Bakgrund

Watzlawick, Weakland & Fisch var verksamma vid Mental Research Institue i Palo Alto i Kalifornien från 1958 och framåt. Under årens lopp samlade de på sig en gedigen intuitiv erfarenhet. När de skrev boken var de tvungna att få tag på vettiga referenser och teori för att byga upp sina resonemang. 33 år senare framstår många av de terapeutiska interventionerna väl förenklande och vardagsexemplen blir ibland komiska men de bakomliggande teorierna håller än idag. Författarna tycks fångna i sin egen härlighet att komma på kreativa lösningar på komplicerade familjeförhållanden. En del av förklaringen till att författarna känns naiva tror jag har att göra med skiftet från en modernistisk världsbild till en postmodern syn på världen. I början av 1970-talet fanns en växande förståelse för bedrägligheten i tron på det moderna samhällsprojektet. Denna förståelse ledde fram till nya perspektiv som vidgade förståelsen för människan och vår situation. Samhället är idag mycket mera pluralistiskt än det samhälle som Watzlawick beskriver i boken. Men tiden går och del av lycksaligheten i de här nya perspektiven är idag uttjatade, nostalgiska och naiva. Cirkeln har slutits. Idag är vi fast i det nya paradigmet och behöver skakas om och lösa problem med hjälp av Watzlawick. Men fortfarande är många problem på individnivå och samhällsnivå fast i vad Watzlawick kallar för ”Första ordningens problem”.

Teori om paradoxer och kommunikation

Den teoretiska inspirationen hämtade Watzlawick och kompani från bland andra Wittgensteins och Russells arbeten med logiska tankefel och paradoxer. Se bland andra typteori och Russells paradox. Detta ledde i sin tur till Gregory Bateson att utarbeta cybernetiska och typologiska regler. Bateson var verksam i Californien och samarbetade och inspirerades av Milton H Erickson. 1958 hade en av Batesons lärjungar, Don Jackson startat Mental Research Institute. Det var Jackson som bjöd in Watzlawick, Friedman & Fisch till Palo Alto. De tre var alla ortodoxt utbildade psykoanalytiker som 1966 kom att starta en kortidsterapiavdelning vid Mental Research Center. De var intresserade av kommunikation och hade alla forskat under flera år främst med inriktning på parrelationer. För att ytterligare understryka bredden hos författarna var de dessutom utbildade i hypnosterapi.

1967 publicerade Watzlawick tillsammans med Don Jackson och Janet Beavin ”Pragmatics of human communication”. Där lade de fast fem axiom kring kommunikation (delvis utarbetats av Bateson) som de senare utvecklade i det praktiska arbetet i boken ”Change”. De fem principerna för kommunkation är:

1) Man kan inte, inte kommunicera.

2) All kommunikation har dels en innehållsaspekt och en relationsaspekt. Relationsaspekten påverkar indirekt innehållsaspekten vilket brukar kallas för metakommunikation.

3) Förutsättningarna för en relation skapas genom rytmen, strukturen och pauseringen i kommunikationen mellan sändaren och mottagaren.

4) Mänsklig kommunikation inbegriper såväl uttalade ord som outtalad kommunikation.

5) Mellanmänsklig kommunkationsprocedurer är antingen symmetrisk eller komplementär.

Dessa principer ligger till grund för författarnas syn på förändring. Författarna menade att det finns två sätt som förändring kommer till stånd. De besrkvier detta som första och andra ordningens förändring. Den första orningens förändring består av fyra olika sätt att försöka lösa ett problem som egentligen inte är en förändring utan bara en positionsförflyttning. För att verklig förändring ska komma till stånd krävs en förändring av andra ordningen, dvs. att man går utanför problemets givna ramar. Ett problem är i den här bemärkelsen vad om helst. En konflikt mellan två stater, ett bråk i familjen etc.

Problemlösning av första och andra ordningen

Watzlawick listar fyra olika sorters förändring av första ordningen. De är alla baserade på Batesons gruppteori. Förändringar av första ordningen är förändringar inom ett system, och som inte påverkar systemet självt. Det kan beskrivas som övergången från ett internt tillstånd till ett annat inom ett system som självt förblir oförändrat. En förändring av andra ordningen förändrar systemet självt. En sådan förändring kan sägas vara en metaförändring. Här är Watzlawicks fyra kategorier av första ordningens problem är:

1) Mer av detsamma – tex. Irak fyra år efter kriget. Problemet förvärras lätt och man riskerar att hamna i en ännu värre situation än man var innan ”mer av detsamma”-lösningen prövades. Muntra upp en deprimerad vän – leder till förvärrad depression- som leder till att de anhöriga fördubblar sina ansträngningar.

”När fellösningen av en relativt harmlös svårighet väl har befästs som en ond cirkel och blivit till en vanemässig förväntan, blir den också bestående utan ytterligare förstärkningar utifrån”, menar författarna. Svårigheterna att hantera Saddam Husseins nyckfulla ledarstil leder till ett verkligt problem, när man invaderar Irak. Watzlawick menar att många verkliga problem kommer i felaktiga sätt att försöka att lösa en svårighet.

2) Mindre av detsamma – Är en annan variant av den förra punkten. Varje ansträngning från en partner i en relation att närmas sig den andres problem leder till att den andre drar sig undan ännu mer. För att lösa problemet behöver man Rustningskapplöpning mellan USA och Sovjet under kalla kriget är ett annat exempel. Bägge parter uppfattar att den andre handlingar ligger till grund för den egna rustningen och vice versa. Man rör sig alltså i en spiral där man påverkar varandra och urskuldrar sitt handlande.

3) +-0 och enhetselement. Revolutioner leder i allmänhet till att samma eller liknande tillstånd uppstår igen. I värsta fall återkommer det man sade sig bekämpa med större kraft och frenesi än innan revolutionen.

4) Man försöker åstadkomma förändring genom att göra tvärt emot. Att gifta sig med en stark istället för en svag man. Att ogilla samhällets konventioner och bli bohem och bryta mot alla koventioner leder i sig till ett motsatsförhållande som i sig är inom ramen för samma skala. Man förflyttar bara sin position på skalan men någon egentlig förändring har inte uppstått. ett mycket vanligt problem i politiska diskussioner.

Felaktiga lösningsförsök

Watzlawick tar upp tre vanliga former av felaktiga lösningar:

a) Man förnekar att en svårighet består, dvs. en lösning är nödvändig men prövas inte. Författarna kallar det för ”de förskräckliga förenklingarna”. Att envist hålla fast vid en gammal lösning. Folk lär sig att förhålla sig till beprövade metoder och då funkar de inte till slut. En typ av felaktig lösning är att låtsas som om svårigheterna inte existerade. Att lösa detta uppfattas som galenskap eller illvillighet. Det leder ofta till att ett verkligt problem uppstår.

b) Man försöker lösa en svårighet som är olösbar eller där det överhuvudtaget inte existerar någon lösning. Lösningsförsöket blir utopiskt. Drömmen om det klasslösa kommunistiska samhället är ett bra exempel på en utopi som inte låter sig lösas. Man skulle kunna kalla Vägverkets nollvision för utopisk. Ibland kan det dock vara befogat med opinionsbildning som sätter upp utopiska mål men det går inte Watzlawick in på.

c) Man åstadkommer en fellösning eller ger upphov till ett spel utan slut genom att försöka få till stånd en förändring av första ordningen, när lösningen bara kan åstadkommas på en högre nivå av logisk abstraktion.

Paradoxer

Författarna påtalar en mängd paradoxer. Varav några är särskilt belysande tycker jag.

”Var spontan!” är en klassiker. Att säga det till någon är helt enkelt en logisk inkonsekvens. Det går inte att vara spontan efter att något uppmanat dig att vara spontan. Ett annat exempel är att säga ”Gud, vad trevligt vi har det!”. Med ens tar man död på den mysiga stunden.

Skolan är en på många sätt en paradoxal institution. Pedagogik är egentligen att subtilt försöka påverka eleverna att låta sig påverkas i rätt riktning. Det vet alla lärare, elever och föräldrar hur svårt det är. Föräldern vill oftast att barnet ska vilja göra läxorna av egen lust, vilket blir paradoxalt.

”Du borde vilja göra läxorna utan att det ska bero på att jag uppmanar dig till att göra det”

Kriminalvården rymmer i sin existens en märklig paradox. Samma myndighet blandar av straff, avskräckning och vård. Ytterligare ett exempel är analytikerkandidatens relation till sin terapeut. Kandidaten måste genomgå terapin för att få bli ackrediterad. Alla dessa paradoxer blir lättare att hantera när man förstår att de just är paradoxer.

Watzlawick tar även upp ett komiskt exempel från psykiatrin. det handlar om hur man undslipper inlåsning på en psykiatriskt klinik.

1) Utveckla ett symptom som gör läkare och medpatienter vansinniga.

2) Ty dig till en ny ung psykiater som behöver en terapeutisk framgång för att bevisa sin duglighet.

3) Låt psykiatern bota dig snabbt.

4) Gör honom till en talesman för din återvunna normalitet.

Watzlawick summerar sin syn på paradoxer och vad förändringar av andra ordningen innebär, på följande sätt:

Den logiska typlärans postulat leder till två viktiga slutsatser: a) för att undvika paradoxer måste man noga skilja de logiska abstraktionernas nivåer åt, och b) höjer man sig från den ena logiska nivån till den närmaste högre (dvs. från ett element till dess klass eller från ett ting till dess namn osv.) krävs en förskjutning, ett språng, en diskontinuitet eller transformation kort sagt en förändring – av allra största teoretiska och praktiska betydelse eftersom denna form av förändring möjliggör en utväg ut ur ett system.

Problemlösningar

Lösningar av första ordningen bygger ofta på sunt förnuft. Andra ordningens problemlösningar är i sin till natur absurda, oväntade och mot allt sunt förnuft. De är till sitt väsen överraskande och paradoxala. Lösningar av andra ordningen kräver ett här och nu-tänkande. Det är verkningarna och inte orsakerna som ska attackeras. Den avgörande frågan är därför vad? och inte varför? Omtolkningar är viktiga instrument för att åstadkomma verkliga förändringar, menar Watzlawick (vilket han ju inte är första att komma på direkt).

Svaret på frågan om varför är en stor myt inom psykoterapi. Det anses särskilt viktigt men det är inte alls någon dörröppnare när det gäller människor beteende, fortsätter Watzlawick. Vad var det som hände är en bättre fråga. Duktiga terapeuter vet sällan varför de lyckades med en patient. Förklaringarna till förändringen kan vara ologiska och osannolika. Inte sällan är det likadant med författare. De vet inte själva vad de har skrivit eller varför deras bok har blivit en succé.

Kritik mot Watzlawick

Det finns ju förstås mycket att invända mot Watzlawicks idéer. Särskilt i den andra hälften av boken där han presenterar olika terapeutiska förändringar så förstår man hur tids- och kulturbunden många av lösningsförslagen är. Watzlawick återkommer gång på gång till att har man än gång löst ett problem på andra ordningens nivå, så kan man inte falla tillbaka. Men är det något som inlärningspsykologin och beteendeforskning visat är det just hur svårt det är att få människor att förändra sitt beteende. Tankar och känslor kan man lättare påverka men beteende är svårare. Människor är vanedjur. Vi har vanor vilket gör att även om vi förstått hur en uppgift ska lösas kommer de lätt att falla tillbaka i gamla mönster efter ett tag. Jag är notoriskt dåligt på att lösa gåtor, även fast jag vet att jag måste ”tänka out-of the box” för att lösa de flesta gåtor. Likväl gör jag samma fel. Watzlawick underskattar vanans makt. Han diskuterar den inte ens i sin bok.

Ett annat problem som han inte tar upp är att det är svårt att överföra kompetens från ett område till ett annat. Om vi är skicklig på att hantera en situation på jobbet, kan vi stå handfallen inför samma uppgift i familjelivet. Det diskuterar inte heller Watzlawick.
Idéerna i ”Change” kom till i ett klimat och en tid som gjorde uppror mot dåtidens patriarkala och hiearkiska amerikanska samhälle. Idag har samhället förändrats. Motsättningarna är inte detsamma och problem i familjer, relationer och på samhällsnivå ser annorlunda ut. Watzlawicks naiva inställning och tro på det han gör leder sålunda till en övertro på sina egna metoder. Samtidigt är hans tankar om kommunikation, paradoxer, första- och andra ordningens problem alltid aktuella. Watzlawicks idéer om kommunikation kom att inspirera två andra personer som också rörde sig i kretsen kring Palo Alto-gruppen. Nämligen Richard Bandler och John Grinder. Deras bok ”The structure of magic” ledde till att NLP och coaching växte fram. Men det får jag berätta någon annan gång.

PS: ”Change” finns bland annat på Bokus eller Mareld men också på en mängd bibliotek.