”Psykoterapi idag” heter en samtalsserie som Marelds bokhandel anordnat under hösten. Den 7 november hade turen kommit till Gestaltterapi. Medverkade gjorde Margareta Berggren och Lars Övling bägge leg. psykologer och verksamma vid Gestaltakademin.
Jag ska erkänna att jag inte vet så mycket om gestaltterapi. Och inte blev jag så mycket klokare av föreläsningen. Det som är spännande med gestaltterapi är att den har en ecklektisk ingång till psykoterapi. Man plockar lite från det allt och alla. Det tycker jag är ett sympatiskt förhållningssätt. Samtidigt var det saker som Berggren och Övling lyfte fram som speciella för gestaltterapi saker som återkommer i många andra terapiformer. Något specifikt gestaltterapeutiskt kunde inte jag upptäcka. Men kanske är det mixen som är det unika.
Gestaltterapin är pragmatisk och har en ”Steel with pride”-attityd till andra teorier, hävdade Berggren & Övling. Man är influerad av psykoanalys, gestaltpsykologi, existensialism, fenomenologi, österländskt tänkande, kroppsterapi och systemteori. Kort sagt allting. Gestaltterapin utvecklades på 1940-talet av Fritz Perls, hans fru Laura Perls och Paul Goodman. Så här beskriver Gestaltakademin sin teoretiska utgångspunkt på sin hemsida. Här är en längre beskrivning av gestaltterapi från Gestalt Journal.
Gestaltterapin betraktar människan som en helhet, hellre än summan av delarna. Man betonar vår interaktivtet med omgivning, system och kultur. I den terapeutiska relationen fokuserar man på ”hur” istället för ”varför”. Det gör man genom att försöka göra klienten medveten om sitt eget ansvar för att tänka, känna och varsebli. Klienten ska öka sin frihet att uppleva olika saker. Individens eget ansvar för sina handlingar lyfts fram. Ett slags ”här och nu”-perspektiv på individen. Gestaltterapi uppmärksammar även fältteorin som utvecklades av Kurt Lewin på 1950-talet. För en gestaltterapeut är också mening och sökandet efter mening centralt för att förstå människor.
Berggren och Övling illustrerade hur en gestaltterapisession skulle kunna se ut. Det handlade om studierektorn Lasse som var frustrerad över att hans chef inte gjorde sitt jobb. Rollspelet innehöll många förflyttningar mellan nutid och dåtid. Dessutom uppmanades Lasse att leva ut sina känslor och frustration. För mig associerade jag till 1970-talet och frisinnade föreställningar som var i omlopp då. Men folk blev inte hjälpta av primalterapi och jag har svårt att tro att rollspelande och agerande är en särskilt verksam terapeutisk metod. I så fall skulle vi ju alla kunna spela teater och bli hjälpta.
De flesta av publiken tycktes inspirerade och entusiastiska inför föredraget och rollspelet. Men bakom mig satt dock två damer som suckade ideligen. Ami Norén verksamhetsledare på Gestaltakademin samt Judith Beermann-Zeligson koordinator och lärare på terapeutlinjen. Kanske ett tecken på svårigheterna att definiera vad en psykoterapeutiskt inriktning egentligen står får.