Miss Kicki, filmrecension

websizedposter

Jag har skrivit en filmrecension av den hyllade och bioaktuella filmen Miss Kicki för Psykologtidningen. Recensionen fick inte plats i pappersupplagan men kan läsas här eller på Psykologtidningens webbplats.

***

Miss Kicki är en ny svensk långfilm av norsk-taiwanesiske Håkon Liu. En debut som många kritiker blev förtjusta i på Stockholms filmfestival men som länge saknade biodistribution innan äntligen Folkets Bio beslöt sig för att visa filmen på sina biografer.

Kicki, spelad av Pernilla August, är i 40-årsåldern och bor ensam i en lagom trevlig men ostädad Södermalmslägenhet. Hon är glad i rödvin och verkar ensam. Hon dejtar taiwanesiske affärsmannen Mr Chang på nätet. De har en flirtig webbkamerarelation där han visar Kicki utsikten över Taipei från hans kontor i en av alla skyskraporna. Han lockar med en lös invitation att komma till Taiwan.

I början av filmen möter vi Kicki som uppvaktas på sin födelsedag med prinsesstårta av tonårssonen Viktor och mormor. Den kyliga tonen indikerar att allt inte står rätt till. Hon har märkbart svårt att relatera till sin familj. Glättighet kombinerat med ointresse ger det hela en märklig känsla av djupaste avstånd mitt i tårtätandet. Mormodern föreslår att hon borde göra något med sonen för att förbättra deras relation och så kommer det sig att mor och son sitter på ett flygplan till Taiwan.

Kicki håller på distansen till Viktor. De första dagarna går de runt var och en för sig i den taiwanesiska huvudstaden för att Kicki ska fixa några saker. Hon ger sig av mot kontoret där Mr Chang jobbar men trots att hon springer runt i korridorerna vågar hon inte ta steget och knacka på. Frustrationen över sin rädsla för närhet driver henne till att börja supa med hotellpersonalen. Viktor tröttnar på mammans självupptagna distans och upptäcker istället motvilligt staden på egen hand. Han blir bekant med unge Didi. Tillsammans på vespa utforskar det staden, kastar macka, äter nudelsoppa och jämför sina dysfunktionella familjesituationer.

Efter några dagar och ännu fler rödvinsglas hamnar Kicki med Viktor och Didi i farstun till Mr Changs lyxiga villa. Mötet blir inte som någon tänkt sig. Changs drillade barn spelar klassisk musik och en artig hustru konverserar de udda och objudna gästerna till allas lättnad. Mötet gör det uppenbart för Viktor varför mamman valt att besöka Taiwan och det minskar inte precis avståndet mellan dem. Didi och Viktors relation blir allt intimare på knagglig engelska samtidigt som Didis liv som smågangster får konsekvenser för dem alla.

Vi får veta väldigt lite om bakgrunden till Kickis och sonens relation. Det framkommer att Kicki lämnat Viktor för en jobbkarriär i USA när sonen bara var 4 år. Tolv års frånvaro förklarar varför Kickis gör aviga närmandeförsök till Viktor. Kicki är en sargad själ som inte klarar av närhet och beroende, med- och motgångar. Pernilla Augusts bräckliga kvinnoporträtt av Kicki är tragiskt och träffsäkert. Jag lider med sonen som ständigt upplevt förhoppningar på att mamman ska finnas där och så är hon bara luft. Det är plågsamt men väldigt bra.

Den finns en dyster melankoli över karaktärerna och landskapet i Miss Kicki. De vackra bilderna och stämningen i filmen från miljonstaden Taipeis gytter, blir en fond där den moderna storstadsmänniskans ensamhet utspelar sig. Viktor och Didi lever utsatta liv på varsin kontinent. Föräldrars bristande omsorg har lämnat ut dem bägge till samhället och andra människors intressen när de som tonåringar försöker hitta sig själva i världen.

Filmen gestaltar avstånd och tystnad mellan människor på ett ypperligt sätt. Som betraktare skruvar jag på mig för att försöka uthärda en jobbig men trovärdig relation mellan en mor och en son. Lite terapi skulle kanske kunna vara en bra hjälp på vägen.

written by

The author didn‘t add any Information to his profile yet.
Related Posts

Comments are closed.

Leave a Reply

Want to join the discussion?
Feel free to contribute!