2010 spelade Unga Klara en pjäs av psykoanalytikern Ann-Sofie Bárány i regi av Suzanne Osten som hette Konsultationen. Det är en 30 minuters kortpjäs som handlar om en ung psykoanalytikerkollega som söker upp en äldre och mycket erfaren kollega för att få handledning och konsultation med ett knepigt ärende. Det är en 6-årig flicka som psykoanalytikern träffat och som får okontrollerbara vredesutbrott i terapin.

Pjäsen filmades förra året vid två tillfällen på Van der Nootska palatset och visade förra helgen på SVT och kan ses på SVT Play. Efer pjäsen var vi ett antal psykologer, psykoterapueter, lärare och ”vanliga personer” som bjudits in att kommentera pjäsen. Detta samtal har korsklippts mellan de två olika paneler som reflekterade efter pjäsen. Jag var inbjuden och deltog. Den ummärksamme noterar att jag hinner säga tre repliker innan jag sedan försvinner och min stol är tom. Det beror på att jag vid inspelningen (som var försenad) var jag tvungen att rusa till en taxi för att hinna med ett flyg till Berlin.

Hur som helst. Pjäsen stora poäng är att den ger en god illustration av hur en ung och bitvis väldigt omogen psykoterapeut kommer över sin förtvivlan och hjälplöshet av ett kortare handledningstillfälle. Han går från att skuldbelägga flickan och slå i från sig henne, till att faktiskt förstå hur han ska gå vidare för att möta flickan på riktigt. Jag stör mig lite på att terapeuten är så väldigt oreflekterad initialt men det får man kanske köpa. TV-versionen förmår inte att gripa tag i mig lika mycket som den gången jag såg pjäsen live. Men dialogen och temat är ändå hjärtskärande och borde engagera tv-tittaren.

Samtalet mellan oss inbjudna gäster är bitvis ganska oförklarligt i tv-versionen och blir mer en illustration över hur svårt det är att prata om konstnärliga upplevelser och tro att man ska komma fram till något gemensamt. Konsultationen spelade i skolor och i olika sammanhang inför en mindre publik som fick diskutera pjäsen efteråt. På så sätt är förfaringssättet vid tv-versionen i linje med hur pjäsen spelades.

För alla som är intresserade av psykoterapi, handledningssituationen och relationen mellan handledare och terapeut rekommenderar jag verkligen att se pjäsen.

PS: Här är en gammal recension i SvD av teaterkritikern Lars Ring.