Jag befann mig i ett regnigt Skåne, när nyheten om Utöyamassakern slog ner. En veckas regn gjorde att jag följde nyhetssändningar i realtid. Det var en obegriplig chock. En overklig händelse. Anders Behring Breiviks utstuderade grymhet var så obehaglig. Han iscensatte en terrorexplosion för att kunna slå till i lugn och ro mot ungdomar som alla var politiskt engagerade. På något sätt kändes det extra elakt att slå till mot engagerade unga människor. Fick en förnimmelse om att det kunde varit jag.
Det är lätt att skylla alla fruktansvärda brott på att gärningsmännen är psykopater men så enkelt är det inte. Varje fall är unikt och det är inte alla som passar in på psykiatriska diagnoser och psykologiska förklaringsmodeller. Min vecka av nyheter blev ett sätt att försöka bearbeta det bestialiska våldet.
I samma veva skulle jag välja filmer för Psykologer tittar på film hösten 2011. Det kändes givet att inte ducka för Utöyahändelsen. Den film som jag kom att tänka på, som handlar om unga män som begår massmord, är Gus van Sants Elephant. En film som inte hänfaller till stereotypa svar på frågan om varför missa skjutar ner en massa människor. Kanske kan van Sants skildring av skolskjutningen vid Columbine High School säga oss något även om Utöyahändelsen. Många skildringar av våldsamma händelser romantiserar våldet och idealiserar gärningsmännen. Just det tycker jag att van Sant lyckas undvika och samtidigt göra en hemsk men bra film.
På tisdag 25 oktober, kl 19. visas Elephant och till vår hjälp att förstå detta kommer psykologen Jenny Klefbom och diskuterar med publiken. Missa inte det!
PS: Här kan du köpa biljetter!
