26 september gjorde Psykologer ser på konst ett ateljébesök hos konstnären Jon Brunberg. Samtalet med Brunberg kom att handla mycket om vilken funktion och betydelse gränser har för Brunbergs konstnärsskap. I flera av de projekt som han jobbat med under de senaste decenniet finns det en gemensam koppling i uttrycket, där gränser på olika sätt manifesteras konkret eller i abstrakt form i konstverk, filmer och illustrationer.

En stor del av samtalet kom att kretsa kring Brunbergs konstnärliga praktik och metod. På måga sätt är den förankrad i en slags nyfiken utforskande undersökning som inte så lite påminner om akademikerns och forskarens metod och process. Men där forskaren på ett universitet är upptagen av referenser och fakta för att styrka egna teser, använder Brunberg sin kunskap som han fått i researchprocessen för att gestalta ett subjektivt och experimenterande uttryck. Inte sällan helt utan uppenbara referenser till den undersökande metoden i sig. Här uppstår ett tomrum mellan uttrycket och allt researcharbete som blir intressant. Ändå upplever jag att jag som betraktare ändå känner att här möter jag ett konstnärligt subjekt som bemödat sig med en väldigt gedigen research, vilket gör att jag möter en genuin undersökning, om än i subjektiv form.

Brunbergs forskande förhållningssätt har tagit honom till många gränsland där psykologi, pedagogik, sociologi, statsvetenskap, arkitektur, historia och filosofi är discipliner som befinner sig i ett möte eller i en skärningspunkt med Brunbergs verk. Det hä

r flerdisciplinära mötet med andra sammanhang har bitvis gjort att jag själv haft svårt att betrakta honom som en konstnär i första hand, utan snarare som en hobbyforskare inom demokratistudier och samtidshistoria. Det var först i samband med utställningen P.K. – en utställning om intolerans på Forum för levande historia och Brunbergs projekt Tolerera som jag förstod och såg det konstnärliga djupet bakom flirtandet med andra discipliner. För mig som även känner Brunberg privat sedan tio år var det en insikt att förstå att det tagit mig så lång tid att betrakta det som just konst. Den pinsamma insikten fick mig ändå att reflektera över att konsten möjligen kan gå mot upplösning åtminstone för mig som betraktare, när den beblandar sig och går för nära andra sammanhang och verksamheter.

Den här tanken fick jag också i samband med Brunbergs projekt om tolerans och intolerans för gymnasieungdomar. Där ”curerar” och agerar han redaktör för en informationsfilm och för en antologi om tolerans och intolerans ur ett psykologiskt perspektiv. De tre författarna (Liria Ortiz, Fred Saboonchi och Tomas Böhm) är alla psykologer/läkare och skriver varsitt kapitel om tolerans och intolerans. För mig som psykolog blev jag dock mer intresserad av Brunbergs projekt, process och idé. Hur kom det sig att han vände sig till just psykologin och hur såg han på psykologins möjlighet att bistå människor och hans projekt ,var frågor som jag funderade över. Det blev för mig också tydligt att det finns något i den konstnärliga processen som den här typen av interaktiv konst inbegriper som jag var nyfiken på och ville veta mer av. Det blev min drivkraft till att ta kontakt med Brunberg för att göra ett ateljébesök och verkligen tala om dessa saker.

Många av dagens konstnärer jobbar idag med konstnärliga processer och konstverk som främst är iscensättningar i en medial offentlighet. Lars Vilks, Anna Odell, NUG, Makode Linde, Dror Feiler, Marie-Louise Lindberg de Geer m.fl. har alla på ett eller annat sätt använt media för att skapa sina

verk. Brunbergs konstprojekt använder andra på ett liknande sätt även om det sker i ett lugnare och mer finstämt sätt, men det finns likartade mekanismer i detta upplever jag. Brunberg själv både bloggar och twittrar om konst vilket gör honom till en rolig samtalspartner när det handlar om konst, media och politik. Det är därför intressant att höra hur Brunberg ser på sitt skapande och sin konstnärliga process.

Det är omöjligt att återge alla vindlingar som samtalet tog. Kort kan sägas att under ateljébesöket fick jag även lära mig vikten av att ha ett orutat kollegieblock och en telefon utan möjlighet att kommunicera på internet och sociala medier. Friheten från media ger ett utrymme för andra tankar. Tankar som kanske kan bli till konst.

Stort tack till alla som kom, lyssnade och deltog. Stort tack till Jon som lät Psykologer ser på konst komma på besök.

PS: Jon Brunberg har själv bloggat om sina tankar om den konstnärliga processen innan och efter ateljébesöket.