Ann Heberlein blev känd för sin bok ”Det var inte mitt fel” (Ica Bokförlag, 2008) som handlade om ansvar. Boken blev omtalad för att den satte fingret på många människors oförmåga att ta ansvar i dagens svenska samhälle. Dessförinnan hade hon skrivit en uppmärksammad avhandling ”Kränkningar och förlåtelse”(Thales, 2005). Till vardags är hon verksam som etikforskare vid Lunds Universitet. Nu är Heberlein aktuell igen med en true self bok med titeln: ”Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva” (Weyler förlag). Erik Lövendahl recenserar i SvD och Åsa Beckman skriver om boken i DN. Boken handlar om Heberleins personliga erfarenheter av att leva som manodepressiv eller bipolär sjukdom typ 2 som det heter på fackspråk. Löfvendahl är positiv men överrumplas av den självutlämnande tonen. Han skriver:
Det kanske ligger i sakens natur att jag känner mig kluven till boken. Min styvfar var bipolär typ 1, jag har vuxit upp med en människa som i stora pendelrörelser växlade mellan att vara gudalik och en liten grå mus, på det sättet känner jag att Ann Heberleins ärende är essentiellt. Någon måste skriva om denna djupt tragiska sjukdom. Samtidigt går hon i sitt ärende så långt att jag undrar hur hennes barn kommer att reagera den dag då de läser boken, när det går upp för dem att deras mamma har ägnat sig åt långtgående självmordsplaner i perioder och varit fullständigt upptagen av sig själv och sin egen ångest.
Det är sällan recensenter värnar om författarens integritet men i det här fallet kanske det är en befogad oro. För på recensionsdagen i fredags försvann Heberlein spårlöst och hennes familj vädjade i pressen om spår. Först på lördagkvällen dök hon upp igen rapporterade Expressen.
Beckman tar också upp Heberleins självutlämnande ton i sin recension:
Två saker bör sägas om den här boken: den är modig- och den saknar självbevarelsedrift. De rader jag nyss citerade, om hur manin gör att hon förlorar omdömet, är säkert mångas mardröm – men förmodligen än mer skrämmande för personer i offentligheten. För att inte tala om den akademiska världen där balans och trovärdighet är hedersord...
Hon kommer också att få höra att det är grymt mot de närmaste. Och det är en betydligt svårare fråga. Jag kan knappt föreställa mig hur smärtsamt det måste vara att läsa för familjen.
Det vilar ett tungt ansvar på förläggaren och förlaget att inte exploatera människor lidande på ett oetiskt sätt. I det här fallet verkar det vara på gränsen. Det är knappast troligt att en psykolog eller psykiatrin skulle uppmuntrat en publicering så kort inpå en så allvarlig händelse som ett självmordsförsök. Boken beskriver några veckor i somras när Heberlein mådde extra dåligt och försökte ta sitt liv. Manodepressivitet är lurigt på så sätt att det är svårt att veta när en person är i kontroll och är vid sina sinnes fulla bruk. Därför borde kanske Weyler avvaktat ett tag med att ge ut boken. På så sätt hade Heberlein kunnat få en ökad distans till det hon skrivit.
Samtidigt är det viktigt att den här typen av erfarenheter sprids på olika sätt i samhället. Det är ett sätt att motverka fördomar och att öka kunskaperna. En viktig bok som kom för två år sedan (nu i pocket) är Iris Johanssons ”En annorlunda barndom”. Den handlar om hennes med autism och vara välfungerande. Jag har refererat ett föredrag som Johansson höll.
Hur som helst är det en bok som en blivande psykolog som jag inte kan undvika att läsa.
PS: Heberlein intervjuades nyligen i DN Söndag. Några bloggare som skriver om Heberlein är Trilog, LouiseP
och Rättsråttan. Järnladyn tror att det hela är riggat och är en pr-kupp. Mikael Glännström är inne på något liknande. Lina ifrågasätter upfattningen att den här bekännelseboken gör Heberleins forskning mindre trovärdig. Det är tvärtom menar hon.
