Jag har skrivit förut om vårt föränderliga sjukdomsbegrepp och den överdiagnosticering som sjukvården och psykiatrin ägnar sig åt. Försäkringskassan har kommit med en rapport som DN Ekonomi refererar. 1999 fick cirka 5 000 personer sjuk- eller aktivitetsersättning (läs förtidspensionering) i åldern 20-39 år. 2004 var siffran cirka 13 000 personer. Därefter har det sjunkit till cirka 10 000 personer. Siffror gäller för nya ärenden. Statistiken är tydlig. När ekonomin går dåligt hamnar fler i förtidspensionering och sjukskrivningar. Det nya är att många av ärendena gäller psykiska besvär i första hand. Från år 2000 till 2006 har antalet män och kvinnor som får sjukbidrag för psykiska besvär fördubblats. Kvinnor är sjukare än män. En liten ökning noteras för fysiska handikapp och för andra sjukdomar. Det är svårt att tro att den förändringen inte handlar om förändrade attityder. Psykiska besvär anförs nu som skäl till sjukersättning. Är folk verkligen för psykisk sjuka för att arbeta, eller är det människors och myndigheters förändrade syn på vad det innebär att lida av psykiska besvär som har förändrats? Jessica är själv en av de berörda och skriver om sin syn på Försäkringskassan. Tiarafeministen tycker samhället borde göra mer. Vilket ansvar har individen själv?