Författarna August Strindberg och Stig Dagerman man var båda två konstnärsgenier. Bägge gick de igenom en längre tids skaparkris. Dagerman tog livet av sig, Strindberg kom ur skrivkrampen och skrev 20 pjäser på fem år. Johan Cullberg har skrivit ”Skaparkriser”, en fascinerande bok om Strindberg och Dagermans Inferno. Finns det något allmängiltigt i skaparkrisen? Vad i så fall? Boken är intressant både ur ett litteratur- och psykologiperspektiv. Den här korta uppsatsen presenterade jag förra veckan i personlighetsteori. Trevlig läsning.
Johan Cullbergs bok Skaparkriser handlar om författarna August Strindbergs och Stig Dagermans livskriser. Cullberg är intresserad av hur vi människor handskas med den psykiska läkningens process som han tycker är förbisedd i facklitteraturen. Cullberg hävdar att de psykiatriska fallbeskrivningarna aldrig kommer i närheten av den skönlitterära skildringen av psykiskt lidande, en uppfattning jag sympatiserar med.
Cullberg ser Strindberg och Dagerman som två konstnärliga livsöden med allmängiltig innebörd för vår förståelse av hur ett krisförlopp kan se ut, i synnerhet då skaparkrisen. Han har valt två författare vars liv är genombelysta i oändliga uppsatser, böcker, artiklar etc. Deras liv är väldokumenterade i brev och dagböcker. Strindbergs liv kan man följa så gott som dag för dag. Det gör det tacksamt för en psykoanalytisk lagd författare som Cullberg att få tillgång till ett omfångsrikt material.
Cullberg anser också att Strindberg och Dagerman är intressanta därför att de båda genomled stora inre påfrestningar med skilda förlopp. Strindbergs Infernokris pågick i tre år, 1894-1897. Han kom ur sin medelålderskris och gick in i en ny kreativ fas. Strindberg skrev 20 pjäser under nästkommande fem år. Dagerman brottades med liknande problem. Han höll på med ett manuskript som på många sätt signalerade en ny inriktning i hans författarskap. Men påfrestningen blev för stor och han tog livet av sig vid 31 års ålder.
August Strindberg (1849-1912)
Infernokrisen pågick från november 1894 till slutet av 1897. Upprinnelsen till krisen är en bohemisk tid i Berlin 1892 där Strindberg träffar sin andra hustru Frida Uhl. De får en dotter och bor en tid i hustruns hemland Österrike. I augusti 1894 lämnar han slutligen Sverige och beger sig till Paris. Han bryter med sin andra hustru och lämnar henne med sitt barn. Han drar sig undan kvinnor och lever mycket ensligt. Strindberg hamnar i en skrivarkris och börjar måla och blir intresserad av ockultism och alkemi. Han försöker framställa guld och skriver vetenskapliga artiklar som inte tas emot väl. Han blir religiöst intresserad, särskilt av mystikern Swedenborg. Han konsumerar absint, alkohol, tobak och lever bitvis ett rumlande liv. Han drabbas av kortvariga psykoser, samt paranoia och vanföreställningar. Han tror att han är förföljd. Efter flera olika turer till Ystad, Lund, Österrike och tillbaka till Paris överger han Infernotidens intressen. Han återvänder till Stockholm och får en kreativ nytändning där han skildrar sitt krisförlopp i böckerna Inferno och Legender. Som det europeiska universalgeni han är skriver Strindberg Inferno direkt på franska!
Under årens lopp har det förekommit en mängd varierande tolkningar av det som kom att kallas för Infernokrisen. Den ena tolkningen har varit mer fantasifull än den andra. För Cullberg illustrerar det svårigheterna att förstå och tolka ett krisförlopp hos en person även om det är väldokumenterat. Här följer några av de teorier som framkastats om Infernokrisen.
Bland psykiatrer har det varit vanligt att beskriva Infernokrisen utifrån ett psykiskt sjukdomsperspektiv. Vissa har menat att Strindberg led av schizofreni med inslag av paranoid förföljelsemani. Andra psykiatrer har beskrivit det som en psykogenetisk paranoid psykos. Torsten Frey hävdar att Strindberg var ett psykoinfantilt geni med en hjärnskada från barndomen. Johan Cullberg tycker att stödet är dåligt för dessa tolkningar. Han anser att psykiatrin traditionellt haft ett för snävt normalitetsbegrepp.
Absintteorin har också varit vanlig. Man har tagit fasta på Strindbergs absintkonsumtion. Absint kan ge upphov till hallucinationer, hjärtklappning och sömnproblem. Men Strindberg drack bara absint när han var i Paris och hans besvär och vanföreställningar fortsatte efter det. Vidare led han troligen ej av hallucinationer.
Alkohol- och nikotinförgiftning har också ansetts vara boven i dramat. Särskilt Strindbergs hörselillusioner har styrkt detta. Cullberg menar att alkoholen säkert spelade roll men att det inte är någon huvudförklaring. Litteraturvetaren Gunnar Brandell menar att Strindberg hade fem psykoser under Infernoperioden.
Evert Sprichorn, dramatikprofessor har hävdat att Strindbergs kris är en myt. Det var i själva verket ett framsuggererande i syfte att utforska sin personlighet. Liknande tankegångar har författaren Olof Lagercrantz som i sin biografi menar att Strindberg behövde en konstnärlig förnyelse och själv framkallade detta förlopp. Cullbergs svar är att oavsett ursprunget till Strindbergs psykiska problem under Infernotiden var krisen likväl ett faktum. En kris är en kris.
Strindbergs teatraliska utlevelser
Strindberg var odrägligt självupptagen. Men en underbar personlighet i sin bredd och sitt engagemang. Tack vare hans egna överdrifter gör det ens egna löjligheter lättare att uthärda skriver Cullberg. Det framstår som mindre löjliga. Några talande exempel:
• Han fäktar med en dalmatisk dolk bakom ryggen, i ex-fruns föräldrahem när han vilar upp sig i Österrike. (ett sätt att fördriva onda andar, enligt sägnen)
• Han klär sig i svart och lägger sig på lit de parade i vardagsrummet. (Jag kan inte låta bli att tänka på att han måste ha känt sig trygg som kunde leva ut sina teatrala psykotiska infall i exfruns föräldrahem. Det tyder på en ömsint kärlek från bägge håll)
• Han anklagar alla närstående för att vara en del i mordkomplotten mot honom.
• Blöta kvällar på krogen Åke Hans i Lund. Strindberg kallas för mästaren i supargruppen. Han får alla studenter och groupies att börja dela med sig av ockulta berättelser. För hans beundrarkrets är det hela på skoj, ett sätt att få vara med den store. Men för mästaren själv är det allvar. Eller? Andar, ockultism och mysticistiska upplevelser utforskas. Åke Hans-gruppen kommer senare att få ångra sin egen lek och uppriktighet när Strindberg beskriver allt i Legender, uppföljaren till Inferno. En av studenterna lyckas stoppa en utlämnande eskapistisk beskrivning genom att bege sig till tryckeriet och riva ut sidan.
Strindberg använde sig av dubbel bokföring. Hans hade flera dagböcker som uttryckte olika delar av hans personlighet. Exempelvis Ockulta dagboken. I Inferno och Legender redogör författaren Strindberg för en konstnärlig version av den kris som den verklige Strindberg kämpade med. Han är väl medveten om att Inferno kommer bli en skandal. Genom att lämna ut även sin psykiskt dystra period förklaras hans som galning i Sverige samtidigt som han åtnjuter respekt.
Dagerman (1923-1954)
Stig Dagerman var en svåråtkomlig person. Han blev geniförklarad direkt som debutant och hans ryktbarhet nådde i likhet med Strindberg mytiska proportioner. Dagermans tragiska gestalt framträder i hans böcker som är allt annat än muntra. En titel som Bränt barn kan ju få vem som helst att välja en annan bok. Dagerman lämnades bort av sin mor vid sex veckor och bodde mestadels med farfar och farmor i uppländska Älvkarleby. Han var klen men hade läshuvud. Efter ett kortare besök som femåring hos fadern och styvmodern i Stockholm kom han åter till faderns hem som 11-åring. Han var begåvad och politiskt aktiv i anarkistiska och syndikalistiska kretsar. Han slog igenom som 24-åring och blev en hyllad författare direkt. 1950 sprack hans första äktenskap och parets två barn tog modern hand om. Dagerman var en produktiv författare som levde genom skrivandet. Det var på liv och död. Dagerman hade upprepade kriser och självmordsförsök. Han var inlagd på psykiatrisk klinik flera gånger. 1950 gifte han om sig med den hyllade skådespelerskan Anita Björk. Tack vare hustruns scenframgångar kunde paret leva ett utsvävande liv. De sista åren i Dagermans liv var kaotiska och hans skulder blev allt större. De sista månaderna innan självmordet hade han hamnat i en konstnärlig återvändsgränd. Hans nya romanprojekt hade kört fast. För Dagerman blev pressen för stor och han tog sitt liv genom koloxidförgiftning. Den öppnade bildörren i garaget tydde på att Dagerman hade ändrat sig, men det var för sent.
Cullbergs teori
Strindbergs och Dagerman led av en narcissistisk-grandios problematik.
Grandiositeten ligger i vetskapen att man äger unika konstnärliga potentialer.
Deras ångest beror på oacceptabla inre känslor. Känslostormar som kan hållas i schack tack vare det konstnärliga skapandet och omgivningens konstanta uppmärksamhet. Då framträder inte den inre tomheten. När det egna geniet inte levererar storverk börjar tvivlet på den egna självkänslan. När det grandiosa narcissistiska självet kollapsar finns uppenbara risker för psykiska komplikationer.
Strindberg var en mytisk person som var älskad och hatad. Han saknade viloperioder hos familj och vänner. För Strindberg var skrivandet vilopunkten. När detta börjar gå knackigt i början av 1890-talet brister fördämningarna till den egna livskrisen. Han hamnar i kortvariga psykotiska tillstånd under tre års tid.
Cullberg menar att orsaken till Strindbergs Infernokris bör förstås i barndomsupplevelser. Strindberg var nummer fyra i en syskonskara av elva. Hans mor hade nyligen förlorat en son innan den lille August föddes. Det kan förklara den brist på närhet och kärlek som mycket av Strindbergs verk är ett uttryck för. Mamman dog när August var 13 år. Bristkänslan blir en del av Strindbergs personlighet och problematik under hela hans liv. Cullberg menar att det är en vanlig reaktion hos barn där någon förälder dör tidigt. Förhållandet till pappan var problematiskt. Dåtidens borgerliga fostran präglades av svart pedagogik. Detta praktiserades motvilligt av fadern som favoriserar August när han blir större. Strindberg får en splittrad bild av fadern i goda och onda representationer vilket Cullberg menar har likheter med Borderline-symptom. Det kan sägas vara en mild form av klyvning. Förhållandet till fadern var frostigt i vuxen ålder. De träffades inte alls under långa perioder. Fadern blir för Strindberg en idealiserad fadersgestalt.
Om kriser i allmänhet
Cullberg menar att behovet av att kunna känna reell skuld är en förutsättning för att en person med ett grandiost narcissistiskt själv ska kunna växa och bli en hel person. Både Dagerman och Strindberg drabbades av skaparkriser, men i Strinbergs fall var det bättre externaliserat. Han använde sitt geni till andra saker när han fick skrivkramp. En form av sublimering. Något sådant intresse eller förmåga hade inte Dagerman. Hans enda strategi var att festa tillsammans med Anita Björks entourage i Stockholm och Europa. När Strindbergs kris var över slutade han göra guld. Han var ju förföljd och således erkände han aldrig att han var en galning som gav upp. Enligt Cullberg är verklighetsförvanskning ett bra sätt att falla med flaggan i topp. Man blir ett offer för omständigheterna istället för att man själv har en roll i skeendet. Strindberg använder dessutom mystikern Swedenborgs texter som en form av psykoterapeutisk självanalys efter sitt första sammanbrott. Bägge författarna utforskade den psykiska ångesten för att de bitvis passade bäst med deras skaparprocesser. Men Dagerman fastnade i ångesten. Han lyckades inte vänta ut sin kreativa skrivkramp. Hans geniförklaring hämmade honom. Han var på väg mot en ny inriktning i sitt författarskap men han klarade inte av denna mentala process. Han var fångad i en negativ självbild. Dagerman hade inga goda inre föräldrarrepresentationer, på grund av att han växte upp med farfar och farmor. Strindberg hade goda föräldrarrepresentationer både av mamman och av pappan, om än i idealiserad form. Dagermans inre bild av sig själv som ond kom att förgifta honom, enligt Lagercrantz och Cullberg.
Skaparkrisen en form av medelålders kris
Cullberg avslutar sin bok med att ta upp teorier om medelåldernskrisen. Han hänvisar till psykoanalytikern Elliot Jaques teori om medelålderskrisen som denne lanserade 1965. Jaques teori bygger delvis på Jung men även på Eriksons utvecklingspsykologi. Enligt Jaques inträffar medelålderskrisen vid 35-40 år. Senare forskning har modifierat detta till 30-50 år. Enligt Jaques är det två saker som är utmärkande för den antågande krisen. Först och främst dödens oundviklighet, då vi går obönhörligt mot en livsförsvagning som vi inte längre kan blunda för. Det andra är att vår ökade livserfarenhet får oss att inse att det finns hat och destruktivitet inom varje människa.
Winnicott menar att den tillräckligt goda modern ger oss färdigheter att hantera och förstå vår destruktivitet. Får vi inte denna kunskap så blir vi tvungna at utplåna våra destruktiva impulser ofta leder detta till neurotiska besvär. När vi blir äldre kan vi inte projicera vår destruktivitet på föräldrar, uppväxt, klass eller otur utan vi måste acceptera vår egen del i skulden och problemen. Förnekar vi denna förståelse leder det till partnerbyte, missbruk, sublimering etc.
Jaques har undersökt skaparkrisen i detalj. Han har studerat biografier över 310 berömda målare, kompositörer, poeter, författare och skulptörer. Hos nästan alla finner han en radikal förändring hos alla konstnärer mellan 35-40 år. Bach började komponera istället för att vara organist vid 38 år. Goethe reste i Italien mellan 37-40 år och genomgick en djup inre omställning. Michelangelo hade skaparuppehåll mellan Moses då han var 40 år och Medicimonumentet som kom vid 55 års ålder. Jaques menar att det inte bara är en kris. Det sker även en kvalitativ förändring hos konstnärerna. Han beskriver det som en förändring från en spontan och omedelbar kreativitet till en mer skulpterad process. Det blir ett större steg mellan inspiration och färdig produkt. Inspiration är bara början av arbetet. Sedan tar omarbetet och redigerandet vid. På äldre dar lär sig konstnären att effektivisera denna process. Jaques menar att det har att göra med att temat redan har processats och utvecklats under många år. De flesta konstnärer har en lyrisk och beskrivande hållning i ungdomen som genom skaparkrisen blir mer av en tragisk och filosofisk hållning som medelålders konstnär. Ungdomlig idealism och optimism kopplat till ett kluvet bortträngt jag ges upp i medelåldern. Begär och otålighet modifieras till förmån för en reflekterande och tolerant integrativ hållning.
Cullberg hävdar att det blir avgörande för konstnären att våga vänta in sin lust och skaparkraft. Konstnärsyrket har i sig själv inbyggda problem både för självkänsla och för samlevnad, menar Cullberg. Skaparkrisen inträffar samtidigt som de flesta konstnärer är mitt uppe i familjeliv och barn. De flesta har inte en ekonomisk position att man har råd att ta några år ledigt. Ensamhet och arbetsro är svårt att motivera för familj och uppdragsgivare. En viss narcissism är sund och nödvändig för att kunna stå ut som konstnär. Annars överlever konstnären inte Jantelagen.
Diskussion
Cullbergs har en levande stil. Han lever sig in i Strindbergs och Dagermans liv på ett sätt som gör att de verkliga personerna bakom dessa celebriteter träder fram. Skildringen av Infernokrisen och Dagermans skrivarångest fördjupar sig aldrig i oväsentligheter. När det kommer en djupdykning finns det alltid en mening bakom. Cullberg har ett psykoanalytiskt perspektiv och för på så sätt fram författarnas barndomsupplevelser som en nyckel till förståelsen av deras skaparkriser. Ibland kan tolkningen sväva iväg men utsvävningarna har relevans och de bidrar på så sätt till en ökad förståelse av skaparkrisen som fenomen. Cullbergs bok kan beskrivas som en fallstudie. Hans tankar om skaparkrisen och hur den hänger ihop med existentiella frågor och medelålderskrisen är trovärdiga. Cullberg har ett dynamiskt krisbegrepp som ligger nära den existentiella idériktningen. Samtidigt är han förankrad i en psykodynamisk tradition kryddat med ett intresse för psykiatri. Cullberg ser skaparkriserna som trösklar och en period av omprövning hos författarna. En nödvändig skinnömsning som i bästa fall leder till ett utvidgat och fördjupat konstnärskap. Skaparkrisen uppträder sannolikt även hos människor som deltar i kreativa processer som vi traditionellt inte uppfattar som konstnärliga. Cullbergs bok är fascinerande både för den som vill förstå Strindberg och Dagerman och för den som vill förstå hur skapande och kris hänger ihop. På så sätt når han en djupare förståelse än vad en litteraturhistoriker skulle göra.
Referenser
Cullberg, Johan, Skaparkriser, Natur & Kultur, Stockholm, 1992
Elliott Jaques, Death and the Midlife Crisis, International Journal of Psychoanalysis, 1965
Mer om medelålderskris på http://psychologytoday.com/conditions/mid-life.html