Jag hade äran att bli inbjuden till bokförlaget Natur & Kulturs författarlunch. En tillställning som gick i minglets tecken och som jag blev positivt överraskad av. Mestadels var det journalister från tidningar jag hållit i min hand liksom sådana jag aldrig hört talas om. Författarna Åsa Moberg, Anna Kåver & Åsa Nilsonne samt Johan Cullberg presenterade sina böcker som alla handlade om medmänsklighet om än i olika skepnader. Jag hamnade bredvid Sara och Ingemar från tidningen Vi. Ingemar undrade buttert hur många som kommit om förlaget inte bjudit på lunch. Vi enades om att hälften uteblivit. Här kommer en liten resumé om böckerna.

Åsa Moberg har skrivit en biografi med den underbara titeln ”Hon var ingen Florence Nightingale”. I den försöker Moberg tränga bakom den enda schablonbild om henne som levt kvar. Att Nightingale även var statistiker, publicerade en rad vetenskapliga artiklar och skrev det brittiska bidraget till Genevékonventionen är föga känt. Moberg är en stilsäker författare så boken är säkert bra.

Anna Kåver och Åsa Nilsonne har på kort tid skrivit tre böcker ihop. De håller Kbt-fanan högt men deras nya bok ”Tillsammans – om medkänsla och bekräftelse” är ett sätt att sätta fokus på något så flummigt (icke evidensbaserat) som medkänsla. Det hade en underhållande presentation där de intervjuade varandra om hur de jobbar tillsammans och i vilken utsträckning de följer sina egna råd. Vi fick också göra en lek där vi självklart använde självskattning som redskap. Och jo, det fungerade. Efter att ha talat två minuter med bordsgrannen om en trevlig händelse så var vi alla gladare än innan övningen.

Johan Cullbergs är en favoritförfattare, så det ska bli mycket spännande att läsa hans memoarer ”Mitt psykiatriska liv”. Det är en personlig betraktelse över svensk psykiatri under femtio år. Boken handlar mycket om Johans relation till brodern Erland, konstnär som insjuknade i schizofreni när Johan gick på läkarlinjen. Cullberg talade om psykiatrins största kris: Att ingen vill bli psyikater längre. Den äldre generationen går i pension men få nya kommer till. Cullberg pekade också ut utbildningens ensidiga fokusering på en mekanistisk syn på människan som en orsak till att så få läkare intresserar sig för psykiatrin. Mediciner gör många patienters liv till tomma. En dialektiskt syn på människan som både kropp och subjekt är viktigt för att bevara en medmänsklig psykvård. Cullberg beklagade även att de små växthus för psykiskt sköra personer som små behandlingshem utgjorde, nu har försvunnit. Det är svårt att få tid och ro att vila upp sig idag. En process som kan ta flera år. Idag är man hänvisad till psykakuten som i sig är en rörig och sjukdomsalstrande miljö.