Gert Svensson skrev i veckan ett antal artiklar på Insidan i DN om föräldrarkurser och barnuppfostran. Den första artikeln beskriver föräldrarkursernas utformning. DN ger också en kort översikt av hur synen på barnuppfostran i Sverige har förändrats under de senaste hundra åren. En artikel handlar om en mamma som beskriver hur hon lärt sig handskas med Isak. DN besökte också psykologen och kursledaren Mattias Lilja som är psykolog och kursledare inom ramen för föräldrarkursen Komet.

”Cope” (som kommer från Kanada), ”Komet” (en svensk motsvarighet) och ”De otroliga åren” (som utvecklats av amerikanskan Carolyn Webster Stratton) är tre föräldrarkurser som alla bygger på social inlärningsteori och kognitiv psykologi. I grunden handlar det om att förstärka och uppmuntra önskvärda beteenden och att ignorera och försvaga icke önskvärda beteenden. I föräldrarprogrammen läggs stor vikt vid att berömma och uppmuntra barnen mer än att tillrättavisa dem. Fem gånger mer beröm rekommenderar man. Om barnet blir obstinat och bråkar bör man ta undan barnet i en time out eller nödbroms som det också kallas. Barnet får vara ensamt på en stol eller i ett rum tills dess att barnet lugnat ner sig.

Den avslutande artikeln tar upp några invändningarna mot dagens föräldrarkurser. En av kritikerna till Time Out och Nödbroms har varit läkaren och författaren Lars H Gustafsson. I Pedagogiska Magasinet skrev han en artikeln för ett år sedan med rubriken ”Skamvråns återkomst”. Han menar att det kan vara skadligt och kränkande om föräldrarna ignorerar ett barn som skriker. Time Out kallade han för ”olag frihetsberövande”. Så här skriver han i artikeln:

Men när nu utfrysning, isolering och skambeläggning återinförs sker det på rekommendation av – psykologer, socionomer och läkare! Beteendet i sig sätts åter i centrum. Med modern kognitiv teknik ska det modifieras, oberoende av vad det beror på. Metoderna har först använts inom barnpsykiatri och socialt behandlingsarbete för att där komma till rätta med svårt utagerande beteenden hos barn och familjer med allvarliga störningar. Nu introduceras de som recept för mellanmänskligt samspel i hem och klassrum. Orsakerna till barnets beteende tonas ner, och barnets rättigheter får ge vika för vuxensamhällets behov av kontroll.

Andra kritiska röster i DN-artikeln är Gloria Zeligman från BUP Stockholm och Azra Abazari som jobbar inom Socialtjänsten i Kista. Abazari är kritisk till att kurserna struntar i familjens historia och underliggande orsaker till att barn bråkar och slåss. En som försvarar föräldrarkurserna är Sven Bremberg på Statens Folkhälsoinstitut. I projektet Familjeverkstan utvecklar myndigheten sin syn på barnuppfostran.

Jag blev förvånad över att så många som 20 000 föräldrar deltagit sådana här kurser de senaste åren. Det är alltså ett stort vägledningsinitiativ vi diskuterar. De här kurserna hjälper förmodligen många föräldrar att hantera sina barn. Ignorans och positiv/negativ förstärkning är kraftfulla redskap för att förändra människor och barns beteenden. Att låta barn få lugna ner sig när de blir för jobbiga är ju metoder som fungerar väl. Riskerna och problemen med det ska inte överdrivas, ”olaga frihetsberövande” känns väl magstarkt. Men, tonen och instrumentaliseringen som artiklarna ger uttryck för skvallrar om en ganska enkel syn på barns beteende. Att samla på guldskärnor när banret gör något bra känns märkligt tycker jag. Det är inte heller entydigt rätt eller bra att isolera barn som bråkar och skriker. Ibland är det faktiskt fel sätt att möta ett barn på. Barn och föräldrar är olika och det krävs stor finkänslighet för att avgöra när man bör göra vad. Varför lära ut enkla svar när det finns många vägar att gå? Abazaris kritik mot att barnets historia glöms bort känns bekant. Särskilt familjer som flytt undan krig, katastrofer och dikaturer har kanske orsaker som bör lyftas fram och förstås. Beteendemodifiering i all ära men ibland bör vi ju ta tag i de bakomliggande orsakerna till barnets problem. Vad säger föräldrarkurserna om det?

Att många kommuner och myndigheter i stort sätt enbart erbjuder den här typen av kurser ger ju också signaler om att de här är de ända sättet man kan eller bör uppfostra sina barn på. Så ser ju inte barn, uppfostran och familjer ut. Jag har svårt att förstå ensidigheten från samhället sida. Varför bara erbjuda en typ av kurs eller synsätt? Blir föräldrarna förvirrade om de har möjlighet att välja? ”The winner takes it all” är melodin i Sverige på många områden. Så också när det gäller föräldrakurser. Var finns nyanserna och perspektiven?