Insidan skriver idag om narkosläkaren Karl-Henrik Fridblom och hans erfarenheter av patienter i akuta situationer. I artikeln tar man upp frågan om ”gränsen mellan liv och död är knivskarp eller ett landskap man kan vistas i och färdas över?” 35 års yrkeserfarenhet har gett Fridholm mycket tid att fundera över tillstånd i utkanten av vårt medvetande. För att klassificera barns medvetande brukar man tala om sex vakenhetsnivåer. Nivå 1 kallas för djup sömn och nivå 2 för lätt sömn. För att klassificera mänskliga upplevelser bör nog djup sömn och lätt sömn problematiseras. Gränsen mellan liv och död passar inte riktigt in i den här klassificeringen. Fridholm tycker sig ha märkt att den sjukes egen vilja har betydelse för om förloppet går bra och patienten överlever. Det förefaller ju inte otroligt med tanke på allt vi vet om betydelsen av motivation och positivt tänkande för att lyckas.

Det finns otaliga skildringar i filmer, böcker, konst och berättelser från människor som svävat mellan liv och död. De här fallbeskrivningarna eller vad man ska kalla dem har en mer nyanserat förhållande än vi vanliga dödliga som aldrig vistas i dessa trakter. Jag kommer att tänka på Lars von Triers tv-serie ”Riket”. En av seriens drivande karaktärer är Fru Drusses och hennes systematiska undersökningar av ockulta medvetandetillstånd. Von Trier lyckas framställa dessa undersökningar på ett trovärdigt sätt. Det är nästan lika verkliga som den manifesta Riket-världen (vilket i och för sig inte är särskilt manifest men ändå). Det vore intressant att studera de här mer ingående. Neuropsykologin och läkarvetenskapen kunde kanske ta hjälp av kulturen och människor berättelser för att kartlägga gränslandet mellan liv och död. Är det någon som känner till om det gjorts den typen av forskning?