P1 har ändrat om i tablån. Positivt är att det trötta Kulturfredag fick ge plats åt Kino. Ett radioprogram som låter filmen breda ut sig tillsammans med rörliga bilder, Youtube och tv-serier. Efter ett hyfsat premiärprogram tyckte jag att Kino lyfte sig i det andra programmet. Roger Wilson är programledare och lotsade lyssnaren till en intressant diskussion om klichéer i musikfilmernas värld. I julas när jag såg ”Ray” (som handlar om Ray Charles) slog det mig hur lik den är ”Walk the Line” (som handlar om Johnny Cash). Dramaturgin är densamma. Tuff uppväxt, avgörande händelse i barndomen. Det osannolika genombrottet. Turnélivet. Droger och otrohet. Samt kollaps och avgörande förändring=död eller uppvaknande.

Just det här diskuterades i senaste programmet med en panelen bestående av Fredrik Strage och Kristin Lundell. Trenden att göra filmer om musiker håller i sig. Nu senast med Corbijns film ”Control” om sångaren Ian Curtis i Joy Division. Samt Todd Haynes film ”I’m not there” där sex skådespelare gestaltar Bob Dylan. Fler filmer som kommit senaste året är tex. ”La vie en Rose” och ”Dreamgirls” bägge rätt kassa skildringar av divorna Edith Piaf och Diana Ross liv. Särskilt regi och manus är undermåliga vilket gör de svårt för skådespelarna.

Nåväl, några slutsatser panelen kom fram till är att rocklivet i sig själv följer en viss mall vilket gör att de flesta legenderna gått liknande öden. En annan är att de platta kvinnoporträtten har att göra med att de filmerna skildrar en tid när hemmafrun fortfarande var norm. Filmerna har svårt att distansera sig från myten om rockstjärnan. Strage ville gärna se en Walk the line 2 som skildrar Johnny Cash svåra 70-tal. Så länge Kino vågar vara kunnigt och engagerat och inte går samma väg som Filmkrönikan kommer jag att lyssna.