Är lägre självmord ett tecken på att psykiatrin inte är i kris?

Psykiatrikern David Eberhard tillbakavisar kritiken mot psykiatrin på DN Debatt. Eberhard har skrivit boken ”I trygghetsnarkomanernas land” som jag skrivit om tidigare. Han menar att krisen inom psykiatrin är överdriven och som bevis för det för han fram att självmorden i Sverige har halverats på 25 år. 2 237 personer tog livet av sig 1980. Motsvarande siffra var 1 387 personer för 2004. Självmorden bland unga har inte sjunkit lika mycket som för vuxna. I gruppen 15-19 år har den dock legat still de senaste 20 åren. Om det är någon som har kris är det Barn- och Ungdomspsykiatrin (BUP) menar Eberhard.

Eberhard tar de halverade självmorden som intäkt för att det inte råder någon kris inom psykiatrin. Men frågan är om det är så enkelt? Jag trodde att psykiatrin inte bara sysslade med att förebygga självmord. Det är mycket bra att färre begår självmord, särskilt med tanke på att de flesta tvärt emot vad folk tror inte begår nya självmordsförsök.

Men kritiken mot psykiatrin har handlat om annat än självmord. Jag tror att psykiatrin gör ett bra jobb att förebygga självmord men psykiatrin har också en uppgift att satsa på terapi, stödåtgärder, anhörigkontakter etc. Som jag har uppfattat kritiken under sommaren har den handlat om mer än självmord. Därför tycker jag inte Eberhards resonemang missar målet.

Eberhard diskuterar också de undersökningar som visar att svenskar i allmänhet lider av större självupplevd psykisk ohälsa nu för tjugo år sedan. Trots att Sverige hör till ett av världens mest välmående samhällen i alla tider! Det ses ofta som ett bekymmer att folk mår dåligt och är deprimerade idag. Eberhard tar upp denna paradox  i sin bok och vi diskuterade det även i eftersnacket till Psykfilm där Eberhard deltog. Psykiatrin eller psykologin eller något annan instans i samhället kan knappast skuldbeläggas för att folk mår dåligt. Jag tror helt enkelt att människors krav på sig själva och på sina liv har ökat sedan en generation eller två tillbaka. Visst har kraven i arbetslivet ökat men jag är säker att det skett kvalitativa förändringar i synen på livet och vår fritid. Inget i våra liv får lämnas åt slumpen. Vi ska göra karriär, träffa en partner, skaffa barn, ha stimulerande vänner och en fritid som innehåller kultur och motion. Vi ska ha tid att ta det lugnt och vara för oss själva samtidigt som vi ska hänga med i den accelererande utvecklingen.

I grunden är det en bra utveckling att vi ställer höga krav på oss själva och på samhället. Men dagens flyktiga och fragmenterade värld kräver mer av oss. Det är inte konstigt att fler blir stressade oc känner sig ofullkomliga av det.  Vi måste alla jobba än mer på att finna en acceptabel balans i våra och andras liv. Jag tror att livspussel och sjukskrivningar hör ihop. Det är bara olika sidor av samma mynt.

Många kritiserar den här utvecklingen. Jag vill hylla den. Men ärligt talat, den som kritiserar den här samhällsutvecklingen skulle väl inte vilja återvända till en sömnig småstad 1969 när det bara fanns en tv-kanal, inget internet och där man inte ens kunde köpa kiwi, mozzarella eller ciabata på konsum. Eller gå på yoga på friskis och svettis.

Det är bra att vi har svårt att nå upp till våra höga krav. Ett samhälle utan krav och människor utan inre mål skulle bli stagnerande och slätstruket.

Läs även JJ:s kommentar till Eberhards debattartikel.

För den som är intresserad av självmordstatistik i ett internationellt perspektiv har jag skrivit om Finland och självmord här. Texten handlar om myten om att flest självmord begås i Finland.