Jag skrev för ett tag sedan om föräldrarkurser och barnuppfostran med anledning av Insidans artiklar i DN. Gert Svensson följer upp med reaktioner från läsarna, varav några publiceras här. Dagen efter följde man upp med ytterligare en artikel där några kritiska psykologer menar att ”barnet har ett budskap med vreden”. Det känns som många kommentarerer är förvirrade överreaktioner. Jag fäste mig vid Sten Lundqvist försök till nyansering och som jag tror är en viktig aspekt. Han är verksamhetsansvarig på BUP Stockholm.
Vi skrämmer inte barn till lydnad
”Inom barn- och ungdomspsykiatrin (Bup) i Stockholm använder vi sen några år föräldrautbildningsprogram som bygger på kognitiv beteendeterapi, främst Komet och De otroliga åren. Programmen är väl utvärderade, såväl utomlands som i Sverige. Vår erfarenhet är att de fungerar – inte bara för att förändra barns beteende utan framför allt för att bryta mönster och skapa goda cirklar i samspelet mellan barn och föräldrar. Är då dessa program exempel på ett ’nyauktoritärt’ förhållningssätt som kränker barn och skrämmer till lydnad? Nej, faktiskt inte. Alla metoder kan missbrukas och bli destruktiva i fel händer. När vi använder dessa program inom Bup sker det under ledning av kompetenta och erfarna medarbetare. Innan föräldrarna erbjuds föräldragrupp har vi gjort en bedömning av barnet och familjen. Tillsammans med föräldrarna har vi kommit överens om att detta är en väg att skapa förändring. Erfarenheten visar att den ofta är framgångsrik.”
Som allmänna råd till föräldrar känns det dock tveksamt att endast rekommendera kurser baserade på inlärningssningsteori. Jag tror knappast kursledarna själva tillämpar idéerna fullt ut. Särskilt problematiskt känns det att konsekvent använda sig av positiv belöning. Det gör att barnet ständigt förväntar sig yttre bekräftelse vilket i längden är orealistiskt och gör barnet osjälvständigt. Forskning har visat att på lång sikt är det bäst att då och då belöna positiva beteenden.
Dagen efter läsarrekationerna följde DN upp med ytterligare en artikel där några kritiska psykologer menar att ”barnet har ett budskap med vreden”. Och det är ju förstås sant. Men en del av kritiken gick ut på att det var omänskligt att ignorera barn. När barn blir obstinata menade flera att man ska sätta sig på huk och tala med snäll röst och att omfamna barnet. För mig förefaller det naivt att tro att föräldrar ska bete sig på det sättet. Man har faktiskt rätt att bli arg även som vuxen, och jag tror att det är bra att barn märker att vuxna också blir arga. Ibland är det ju bra att var och en går till sitt och lugnar ser sig. Lars H Gustafsson föreslår att föräldern ska säga något i stil med: ”Nu är du en riktig trasselgubbe, men jag älskar dig lika mycket ändå!”. Jag tycker återigen att det låter naivt. En toffelförälders reaktion. Guhn Godani psykolog på Rädda Barnen, tycker att föräldrar inte ska agera pedagog utan medmänniska. Det känns som en märklig polarisering. Det finns många likheter mellan pedagogen och föräldrarrollen. Personligen tror jag att det finns för lite pedagogik i dagens barnuppfostran.