”Alla går i terapi” påade Kulturfredag och tog upp kopplingen mellan kultur och terapi. Det här är mina tankar i ämnet som jag utvecklat som gäst om inte redaktionen ändrat sig angående min medverkan. Precis som MarieLouise Samuelsson tog upp i DN så är det ett intressant och udda ämne. Men utgångspunkten känns märklig. Istället för att göra en program som undersöker hur filmare och författare påverkats av psykologi och av att själva gå i terapi, så gör man den journalistiskt enkelt för sig och hävdar att så är det. Det påstods att ”Alla går i terapi” och att det råder ”terapiboom”. Som om undersökandet i sig inte räckte för att göra ett program?

Panelen talade mest om terapeuter på film vilket är ett varmt ämne även för mig. Kort kan väl sägas att schablonerna och klichéerna om terapeuter är förvånansvärt tydliga på film. Trots att fler idag går i terapi än tidigare och att det är mindre tabubelagt än förr i tiden, har det inte förändrat terapeutmyten särskilt mycket. Oftast är terapeuter med i komedier som till exempel ”Analyze this” och ”Anger Management”. Att man gör komedier om terapeuter tror jag har att göra med att fördomarna om psykologer och terapeuter finns kvar. Det är tacksamt att skämta om helt enkelt.

Men hur ser då kopplingen ut mellan kultur och terapi? Konstnärer, filmare och författare påverkas såklart av att gå i terapi, precis som de påverkas av att bli förälder,  skilja sig eller skaffa hus på Fårö. Den konstnärliga processen tar intryck av allt men det finns knappast ett enkelt orsak-verkan förhållande. Eller ABC-förhållande för att tala kbt:ska. (A:antecedent, B:beteende, C:konsekvens).

Historiskt har Freud och psykoanalysen haft ett enormt inflytande på kulturen. Det går knappast att överdriva den inspiration som Freuds teorier om drömmar, omedvetna, sexualitet etc. haft på konstnärer som Salvador Dali. När psykologin lämnade det freudska spåret bakom sig har en nära koppling till kulturen funnits kvar. Till viss del beror det på att relationen bibehållits mellan psykoanalysen och kulturen. När andra psykologiska teorier fått fäste och utvecklats i mer akademiska, instrumentella och medicinska inriktningar har psykoanalysen fortsatt att erbjuda en smaskig teoribildning med stort symbolvärde. Vilken författare kan läsa en handbok i beteendeterapi och bli inspirerad att skapa stordåd? Nä, som inspirationskälla fungerar den flummiga psykoanalysen bättre. En teori som inte drar sig för att göra vågade utfästelser om människans djupaste inre är ju fantastiskt för den som vill skarva, rota i det förflutna eller associera fritt.

Parallellt med detta har psykoanalytiker funnit inspiration till teorier, stadier och fenomen från kulturens värld. Det finns en kreativitet och fantasirikedom i det här mötet som jag tror har korsbefruktat varandra och fortsatt att göra så än idag. Det är bara att se sig omkring så upptäcker vi en mängd psykoanalytiker i Sverige som skriver böcker, gör filmer och deltar i det kulturella samtalet på ett sätt som skulle göra många andra yrkeskårer avundsjuka.