Psykologidagarna 2007 om evidensbegreppet

pdaffisch1.jpg

Jag kommer framöver berätta om vad jag sett, hört och tänkt under Psykologidagarna 2007. Alla seminarierna har sammanfattningar som går att läsa här. Min första rapport handlar om den inledande paneldiskussion om evidenskrav. Rubriken var ”Evidenskrav – en möjlighet att lyfta fram psykologin på många områden?” I panelen fanns några med professorstitel som Marie Åsberg, Rolf Sandell och Jan Forslin samt förbundsordförande i Sveriges Psykologförbund Lars Ahlin och moderatorn Mattias Lundberg, leg. psykolog och verksamhetsvarig på STP (Stiftelsen för tillämpad psykologi). Läs även Jessica Larssons rapporter från Psykologidagarna. Vi gick på olika seminarier så det blir olika perspektiv.

Kunskapssyn och evidensfundamentalism

Det framkom inte mycket nytt under diskussionen. Panelen verkade trivas men en del frågor från publiken gav uttryck för en irritation över panelens filosofiska och reflekterande hållning. Själv hade jag inte något problem med det. Panelen diskuterade vilket kunskapsbegrepp som diskussionen kring evidenskrav står för. Varje akademisk disciplin har sitt eget sätt att generera kunskap. Lars Ahlin menade att om evidensbegreppet blir för snävt (med för stor medicinsk påverkan , min anmärkning) finns det flera yrkeskategorier inom psykologförbundet och psykologkåren som marginaliseras. Ahlin kallar den svartvita beskrivningen av evidens för evidensfundamentalism. Arbets-, organisationspsykologer behöver kunna inkluderas i ett brett evidensbegrepp. Det finns en uppenbar fara att tyst kunskap inte inkluderas i ett för snävt evidensbegrepp.

Panelen diskuterade också ett dokument som APA (American Psychologist Association) tagit fram. Där för man en balanserad diskussion om evidensbegreppet och kallar det för ”evidence-based practice”. Skrivelsen för fram att finns olika sätt att generera ungefär samma kunskap fast genom olika metoder. Norges Psykologförbund kommer förmodligen anta en liknande definition sade Ahlin och avslöjade att det förs en liknande diskussion inom Psykologförbundet.

Rolf Sandell tyckte att psykologins fallbeskrivningar framför allt var en litterär form som han kallade för impressionistiskt fallberättelse. Den har lite med evidens och vetenskap att göra. Jan Forslin som arbetar inom företagsvärlden såg stora likheter mellan psykologins och företagsekonomins fallbeskrivningar. Det kallas för skillda saker (fallbeskrivningarna, fallstudier, case studies, systematiska fallstudier etc.) men är i grunden detsamma. Det är en enormt viktig kunskap i vår föränderliga värld menade Forslin som försvarade fallstudien som metod.

Åsberg varnade för att SBU (Statens Beredning för medicinsk utvärdering) håller på och rensar ut metoder, vilket kan vara att kast ut barnet med badvattnet. Många metoder hittar vi empiriskt stöd för efter lång tid. Hade vi bannat dessa metoder på ett tidigt stadium hade den kanske försvunnit. Åsberg lyfte fram exemplet med yoga. Om man på 1960-talet avfärdat yoga som behandlingsmetod bara för att det saknades evidens hade vi kanske aldrig haft några att evidenspröva. Idag finns det dokumeterat stöd för yoga som en behandlingsmetod som fungerar.

Evidensbaserad praktik

Panelen försökte enas om ett önskvärt evidensbegrepp. Ahlin och de andra kom fram till något i stil med: ”In med ny kunskap, förädla det som funkar, och ut med det som är dåligt”. Evidensbaserad praktik kallar APA det i sitt policydokument och det verkade vara en definition som panelen tyckte var bra.

Sandell hävdade att det finns ett utbrett motstånd bland psykologer mot evidens och forskning. Psykologer tar inte del av aktuell forskning, det är farligt ansåg han. Man behöver gå till förstahands källor och inte läsa korta referat i psykolgtidningen. Ahlin höll inte med och sade att 75 % av medlemmarna i en enkät från Psykologförbundet uppgett att de var mycket intresserade av att följa aktuell forskning.

Åsberg citerade en arabisk medeltida läkarhandbok som hon tyckte glömts bort idag.

1) tvätta händerna

2) träffa patienten i enrum

3) Ägna en timme per dag i biblioteket.

Psykologernas begränsade makt

På slutet förde panelen en diskussion om huruvida psykologer skulle gå ihop i mindre bolag och hjälpa varandra att evidenspröva sina egna metoder. Det finns faror och möjligheter i det förfarandet menade panelen. Avslutningsvis menade Ahlin att Psykologförbundet är ett litet förbund som får kämpa för att få vara med och besluta om frågor som rör psykologi. Vi blir inte inbjudna automatiskt vi måste uppvakta politiker och tjänstemän. Han hävdade att det blivit lite bättre på senare år och att psykologförbundet flyttat fram positionerna men att det trögt. Det här är något som alla psykologer måste hjälpa till med. Att psykologer har en svag ställning såg panelen mer som ett pedagogiskt problem. Vi har världens bästa vara att erbjuda men alla vet inte om det, fortsatte Ahlin.

Egna reflektioner

Jag tror det vore bra om Psykologförbundet antog något slags dokument som enskilda medlemmar kan stödja sig mot. Just nu känns det som psykologin har anammat ett strikt medicinskt evidensbegrepp i tron att det ska ge psykologin högre status och makt. Jag tror verkligen att det är en olyckligt väg. Psykologiämnet och psykologrollen har en fantastisk bredd och rikedom som vi behöver försvara och bejaka inte begränsa. Det är möjligen i psykiatriska sammanhang bekvämt att ha samma evidensbegrepp som läkarvetenskapen men jag tror inte det vore till gagn för varken psykiatrin, patienter och psykologer. En ödmjuk inställning till vetenskpen som metod och begränsning tror jag vore på sin plats. Åsbergs citerande av visdomsord passr bra som avslutning:

”Bättre börda bär ingen med sig än mycket vett”.