”Terapi i olika format och stegvis vård” var rubriken på ett seminarium som leddes av prof. Gerhard Andersson. Han höll en introduktion till olika terapiformat och tillämpning av tekniker. De vanligaste terapiformaten är individuell, grupp, familj (eller personal), telefon- bok (självhjälp på distans) med stöttande och vägledning
via dator och internet.

Självhjälpsböckernas roll

Någon frågade om trenden med självhjälpsböcker och hur det påverkar terapeutiska behandlingar? Andersson förde ett resonemang där han menade att det alltid har skett en spridning och popularisering av psykologiska teorier. Andersson sade att det finns lite studier på vad händer på folklig nivå? Han drog en parallell till kokböcker. Det säljs mycket kokböcker men de flesta lagar på sin höjd bara några enstaka recept. Det är också vanligt att människor som går i terapi också har läst om terapi innan det kommer till en terapeut. En studie har visat att 88 % av kbt-terapeuter i England använder sig av självhjälpsböcker i sitt behandlingsarbete.

Andersson gick igenom en del studier som gjort vad det gäller depressionstillstånd och olika behandlingar. Bland annat en metaanalys som han själv medverkat i. Den heter ”Are all psychological treatments equally effective in the treatment of depression in adults?” och finns att ladda ner från Anderssons hemsida. Slutsatsen i den undersökningen är att för milda depressions- och ångesttillstånd tycks kunna fungera att behandla via internet, men att det inte finns någon kunskap om hur det fungerar för personer med svårare symptom. Andersson nämnde även Boer et al. 2004, som undersökt depression och ångest hos 16 personer. Boer menade att sättet som självhjälpen presenteras på har stor betydelse för resultatet.

Panikprojektet 6

Sara Nordin har gjort en studie av biblioterapi utan terapeutstöd inom ramen för Panikprojektet. Nordins studie är nummer 7 i ordningen. Hon har tittat på effekter av biblioterapi utan terapeutstöd (bokterapi). En av referenserna är Febbraro et. al. (1999). I Panikprojektet 6 som gjordes i Uppsala hade man ett urval på 28 personer. De led alla av paniksyndrom med eller utan agorafobi. De fick antingen allt självhjälpsmaterial direkt eller modul efter modul. De hade 20 minuter telefonkontakt varannan vecka med en terapeut. En månad efter avslutat behandling uppfyllde inte 75% av patienterna symptomkraven. Vid uppföljningen efter två år hade siffran ökat till 93 %.

Panikprojektet 7

I Nordins studie i Linköping användes exakt samma material (biblioterapi) men utan terapeutkontakt.
Men för att få personer som alla uppfyllde kraven på paniksymptom skedde en begräsning av antalet personer som deltog i studien. Av 200 som hörde av sig var det 40 personer som genomgick behandlingsprogrammet. Tre månader efter behandlingen uppfyllde 80 % inte längre diagnosen för paniksyndrom.

Slutsatser

Nordin och Andersson förde ett resonemang som verkar rimligt. Trots att deltagarna i panikprojektet nr 7 inte träffade någon terapeut under behandlingen gick de igenom åtskilliga tester på internet och via telefon för att man skulle kunna förvissa sig om att personerna hade de symptom som man ville behnadla. Detsamma skedde efteråt vid utvräderingen. Andersson menar att det räckte för många som yttre press eller kontakt. De visste att det skulle bli kontrollerade efteråt. Deltagarna i studien var motiverade vilket tillsammans med en omfångsrik manual (310 sidor) gör att den personliga kontakten inte verkar spela någon roll. I genomsnitt hade patienterna tagit sig igenom 8 av de 10 modulerna. Många uppgav att de hade återvänt och fortsatt att använda materialet även efter att behandlingen var klar.

Det är svårt att generalisera resultatet menade Nordin och Andersson. Frågor om vem patienten är, vem behandlaren är, om det är ett komplement eller en ersättning till andra terapiformer hänger också ihop med preferenser hos samtliga berörda.

Mitt intryck är att bägge undersökningarna har ett väldigt litet urval. Det blir svårt att dra några egentliga växlar. Studierna ger oss ingen egentligt stöd för varken det ena eller det andra när det gäller effektiviteten av distansbehandlingar. För vissa individer fungerar det väl när de har paniksyndrom eller social fobi. Men det går inte att utesluta att resultatet hade varit bättre om de träffat en verklig terapeut. Möjligen hade resultatet blivit lika bra med den upplevelsen av stöd och personlig kontakt hade varit högre, vad vet jag.