Etikettarkiv: Beirut

Vad händer egentligen i Libanon?

amal_shia_gunman_27318t.jpg

Den frågar kan man verkligen ställa sig. Vilka källor ska man lita på? Vem har inte en dold agenda i händelserna? Här är ett försökt att sammanfatta situationen och alla motstridiga rapporter. DN rapporterar liksom SvD via Reuters om att omvärlden börjar reagera på händelserna i Beirut. Det är en summarisk rapport som inte svara på frågan varför det hettar till just nu.

Robert Fisk är på plats i Beirut och hans analys av läget är sansad och balanserad. I Fisks artikel idag i Independent är rubriken:

”Hizbollah rules west Beirut in Irans proxy war against US”.

Det är svårt att inte tro något annat. Maktdemonstrationen i Beirut måste varit välplanerad sedan länge. Hezbollah visar musklerna och ställer regeringen mot väggen. På sikt är ju en sådan situation ohållbar. Men bägge parters oförmåga att kompromissa är symtomatiskt. Varje provokativ handling leder till en mothandling i en spiral som ingen har kontroll över. Fisk fortsätter och drar paralleller med den palestinska situationen:

When Hamas became part of the Palestinian government, the West rejected it. So Hamas took over Gaza. When the Hizbollah became part of the Lebanese government, the Americans rejected it. Now Hizbollah has taken over west Beirut. The parallels are not exact, of course. Hamas won a convincing electoral victory. Hizbollah was a minority in the Lebanese government; its withdrawal from cabinet seats with other Shias was occasioned by Mr Siniora’s American-defined policies and by their own electoral inability to change these.

Fisk är inne på att Libanon är skådeplatsen för konflikten melan USA och Iran. Han fortsätter:

No, this is not a civil war. Nor is it a coup d’etat, though it meets some of the criteria. It is part of the war against America in the Middle East. The Hizbollah ”must stop sowing trouble,” the White House said rather meekly. Yes, like the Taliban. And al-Qa’ida. And the Iraqi insurgents. And Hamas. And who else?

Irans och USA:s inblandning är viktig men samtidigt har Hezbollah demonstrerat att man har en egen agenda som inte styrs helt från Teheran. Att alltför mycket betona Iran och USA gör att man underkänner libanesernas egen del i konflikten. Lite i den riktningen hamnar Guardians journalist Nicholas Noe när han analyserar situationen.

Hezbollahs aktion ser ut som en seger, men samtidigt förlorar de legitimitet i omvärlden och bland sunnimuslimer i Mellanöstern. För Hezbollah har tidigare haft ett visst stöd bland sunnimuslimer eftersom de krigar mot Israel. Så länge vapnen används mot Israel är de berättigade men i samma stund som vapnen används mot sunnimuslimer och kristna libaneser så förbrukas den gnutta legitimitet som man hade. Så här sade den libanesiska regeringen i ett uttalande som Daily Star citerar:

”Hizbullah’s claim that its arms were only targeted at Israel have proved false and invalid in the past two days, which witnessed the uses of such arms against the Lebanese people.”

Det ligger onekligen något i det. Liberale Fredrik Malm frågar sig om det är Syriens hemliga förhandlingar med Israel om Golanhöjderna som ligger bakom Hezbollahs agerande. Han skriver:

Samtidigt som Hizbollah har nära band till Iran har de också nära band till Syrien. Senaste tiden har uppgifter florerat om samtal mellan Israel och Syrien. Även Turkiet är involverat i detta. Det skulle kunna innebära en överenskommelse där Syrien får tillbaka Golanhöjderna mot att de i gengäld bryter med Hizbollah. Det vore ett stort genombrott och skulle underlätta ett israeliskt tillbakdragande från Västbanken, och öka stödet för Abbas. En sådan fred accepterar givetvis varken Hizbollah eller Iran. Det är ingen omöjlighet att händelserna i Libanon kan ha ett samband med just detta, men det skulle då också innebära att Syrien inte är regissören.

En intressant tanke. Om Hezbollah förlorade stöd av Syrien skulle man vara utlämad åt Iran. Stödet till Hezbollah har framför allt skett ekonomiskt och ideologiskt från Iran men logistiskt har det skett via Syrien.

Robert Fisk tycker sig höra ett obehagligt tonläge mellan ledarna och skriver:

Yet still the language of Nasrallah – like that of Kabbani – was frightening, even though he had behind him the national flag of Lebanon with its green cedar tree as well as Hizbollah’s own yellow banner. To call Jumblatt ”a liar, a thief, a killer…” – though this view might be heartily reciprocated by Jumblatt himself – is language that puts Lebanese in danger of their lives.

Det är oroande minst sagt.

Avslutningsvis klagar Jinge på att svensk media återrapporterar västliga (läs amerikanska) underrättelsekällor och deras pressmeddelanden. Det är förvisso sant att rapporteringen är bristfällig men samtidigt väljer Jinge att spekulera, välja ut och hänvisa till källor som inte är trovärdiga. Att framställa oppositionen mot Libanons regering som en allians av både kristna och muslimer är att negligera det faktum att Hezbollah och shiamuslimerna är den dominerande parten av oppositionen. Den enda kristna gruppen som stödjer oppositionen är exgeneralen Michel Aoun och dennes läger. En udda typ som var på dekis men som återvände 2005 efter en lång tids exil och splittrade det kristna lägret. Aouns personliga revansch har varit ett sätt att trycka dit sina kristna rivaler. Det handlar som sig bör sällan om demokratiskt sinnade politiker utan om personlig makt och prestige. Det gäller Aoun, Nasrallah liksom de libanesiska regeringen med Saad Hariri och Walid Jumblatt i spetsen. Det är tragiskt, men sant. Och det är inte USA:s eller Irans fel att det ser ut så. Det är libanesernas och deras poltiska företrädares fel, något som liberala Daliy Star ofta påpekar.

Skarpt läge i Beirut

Hezbollah och regeringstrogen milis skjuter på varandra i Beirut för tredje dagen i rad. Det är kusligt hur likt upptrappningen följer det möster som rådde inför inbördeskriget 1975. Det har varit en tidsfråga innan Libanons kris leder till väpnade strider. Det har gått ett halvår utan att landet har lyckats utse en ny president. Trots att man till slut enats om att utse armégeneralen Michel Suleiman till president har man istället börjat tvista om regeringsmakten.

Nu tycks ridån vara på väg ner för gott. Följderna kan bli katastrofala. Det är cyniskt av Hassan Nasrallah och av ledarna för de kristna lägret att hantera människor så lättvindigt. Daily Star rapporterar att Hezbollah övertagit flera kristna eller regeringstrogna distrikt i Beirut. Om så är fallet och militären och polisen inte kan förmå parterna att lägga ned vapnen fruktar jag att Hezbollah kommer ta kontrollen över hela staden. De är beväpnade till tänderna sedan kriget mot Israel för två år sedan. Michael Winiarski skriver i DN ”att det finns anledning att frukta det värsta”. Det gör det sannerligen. Läs även om raketattacken mot Saad Hariris hus.

Kronan, principerna och hur det hela började

images.jpeg

”Kronan handlar om pengar. Projektet kallas Kronan för att det handlar om en krona. Kronan går ut på att ingen ger men någon får. Verkar det konstigt? Jag ska förklara.”

Så börjar Johannes brev om projektet Kronan. För ett år sedan startade min bror Johannes en egen hjälp-till-självhjälpsfond för att hjälpa Samer att studera i Sverige. Läs bakgrunden till hur idén om Kronan kom till.

Läs också hur Kronan forsätter ett år senare. Idag är Samer själv en av de 36 medlemmarna som stödjer Fadi som tagit över stafettpinnen.

I slutet av Johannes första Kronanbrev får du också instruktioner för hur du kan bli en av medlemmarna i Kronan. För det blir du väl? Du kan nu även gå med i Kronan-gruppen på Facebook.
Läs mer

Kronan, hjälp till självhjälp

images1.jpeg

För ett år sedan började min bror Johannes projektet Kronan. Efter åtta sorger och elva stämplar lyckades hans vän Samer, palestinier från flyktinglägret Shatila i Libanon, få tillåtelse att börja plugga på Chalmers Masters Program i Intelligent Computer System. Kronan har samlat in en krona om dagen från folk som oavkortat har gått till fickpengar åt Samer. Nu i sommar har Samer fått jobb på Ericsson i Karlskrona. Stafettpinnen går nu över till Fadi istället. Läs hela Johannes brev om vem Fadi är. Sist i brevet kan du läsa om hur du går med i Kronan. Kan du låta bli att inte stödja Kronanprojektet? Läs mer

Nya sprängattentat i Beirut

cornichen.jpg

På Beiruts berömda strandpromenad Cornichen dödades en antisyrisk politiker, några livvakter och civila. Sammanlagt tio döda och ytterligare elva personer skadades. Den annars så fridfulla Cornichen, full med Medelhavsbris blev skådeplats för den nionde explosionen i Beirut på fyra veckor. Från Daily Star. Betäckningen antisyrisk är märklig, men förståelig i ett libanesiskt kontext där Syrien anklagas för att ligga bakom de mesta oroligheterna. Striderna i det palestinska flyktinglägret Nahr al-Bared fortsätter. Det ser mörkt ut i Libanon liksom på Gazaremsan. Och i Israel och i Bagdad. Var ser det ljust ut?

Eldstrider i palestinskt flyktingläger i Libanon

70 döda under två dagar strider mellan den libanesiska säkerhetstjänsten och Fatah al-Islams män. Striderna pågår utanför Libanons andra största stad Tripoli, i norra delen av landet. Många fler tros vara skadade och kan inte komma ut. Röda Halvmånen får inte komma in i flyktinglägret Nahr al-Barid. 40 000 palestinier är instängda. Upprinnelsen till historien är ett misstänkt bombattentat i Beirut som fatah al-islam anklagas för, men också en jakt på några bankrånare som ledde in i flyktinglägret. De 400 000 palestinier som bor i Libanon bor i temporära (60 år gamla) områden som FN hyr av den libanesiska staten på obestämd tid. Paelstininska grupper styr dessa områden själva med egen polis och militär, en inte helt okomplicerad lösning med tanke på vad som utspelar sig i Gaza. Daily Star skriver ikväll att en bomb har exploderat i västra Beirut utanför det ryska kulturcentret, sju döda. För den som vill följa utvecklingen i Libanon rekommenderar jag verkligen Daily Star. Andra som kommenterar är Reuters och DN.

Per tar upp kopplingarna mellan den här udda gruppen Fatah al-Islam och Sverige. Martin kastar sig på ett plan till Beirut för att fota. Jag och Johannes diskuterar frågan på måndagsträningen på gymmet. Jag tänker mest på den desperata kvinnan på Rapport som vädjade om hjälp. Vem bryr sig om henne?

Robert Fisk kommer till Stockholm 9 maj

81ebeb93-a4e3-4314-ac16-0c813f364102.jpg

Robert Fisk är en legendarisk journalist som kommer till Kulturhuset och Internationell författarscen på onsdag 9 maj. Fisk samtalar med Göran Rosenberg om sin senaste bok ”The great war for civilization”. Fisk har bott och verkat i Mellanöstern med Beirut och Libanon som bas sedan inbördekriget bröt ut 1975. Efter sju sorger och åtta bedrövelser är han fortfarande vid liv och bor i Beirut. Därifrån har han skaffat sig en unik blickpunkt på världen. Här en artikel från förra sommarens Libanonkrig. Fisk är korrespondent för The Independent som har en utförlig samling med artiklar av honom. Det finns en inofficiell hemsida med fler artiklar av Fisk.

omslag-pitynation.jpg

Jag har läst Fisks tegelsten ”Pity the nation”. Det är en 700-hundrasidig betraktelse över inbördeskriget i Libanon 1975-1990. Den är bitvis snårig om man inte känner till fakta på marken. Men Fisks bok är samtidigt en överväldigande redogörelse för alla möjliga heliga och oheliga allianser under krigsåren. Alla grupper har haft fingrarna i syltburken. Alla har krigat med alla mot alla. Libanon går igen och för att förstå hur Hezbollah uppstod och varför vissa älskar eller hatar Syrien eller varför USA och EU är så misstrodda bland libaneser är ”Pity the nation” en ovärderlig bok.

Min bloggdröm

När min brorsa Johannes bodde i Beirut ett halvår och bloggade därifrån så fick jag en ingivelse. Tänk om jag läste tjugotalet bra bloggar från hela världen med dagliga rapporter bortom nyhetsflödets ständiga storm. Berättelser som beskriver vardagen men också sätter in händelser i ett sammanhang. Det som journalister gör men som de sällan har tid med i Metroåldern.

Bloggosfären blir lätt provinsiell där samma massmedienyheter tröskas om igen.  Jag håller ögonen öppna efter skildringar från vår värld men det är svårt att den typen  av skribenter. Några jag följer och som bitvis lyckas leva upp till min dröm är Agnes  som skriver från Berlin. Magnus Linton bor för tillfället i Bogota och skriver därifrån. Jonathan skriver ibland om Iran. Kom gärna med tips från bra bloggar från hela världen. Jag vill veta allt! Vi lever ju i en globaliserad värld och då borde den här typen av texter och skribenter finnas. Annars var det ju inte mycket vunnit med vår globala värld?