Etikettarkiv: exploatering

”Ett fall för Louise” på slak lina

frontbild

I torsdag såg jag det andra avsnittet av ”Ett fall för Louise”, SVT:s nya rådgivningsprogram och blev ytterst tveksam till upplägget. Det är ett halvtimmesprogram där psykoterapeuten Louise Hallin tar sig an ett barn- och familjeproblem. Programledaren Linda Nyberg är lite som en påhejande konferencier som ställer ledande frågor till Hallin. På Bullenmanér får vi följa barnet eller ungdomen berätta om sin situation och sin familj med den stora skillnaden att här är alla namn och detaljer offentliga. Därefter träffar Hallin föräldrarna och spelar upp delar av materialet för dem och talar dem tillrätta. Det är ett slags mjukare Nanny-pedagogik där föräldrarna uppmanas att skärpa sig och försöka göra något åt situationen.

I det andra programmet fick tittarna följa Kajsa som inte träffar sin mamma sedan 7 år tillbaka då föräldrarna skillde sig. Psykoterapeuten Louise Hallin tar tag i barnens problem och hjälper föräldrarna att hitta en lösning. Hallins snabba kommentarer och råd varvat med föräldrarnas och familjens funderingar tycker jag var olustigt att följa. En familj exploateras och blir föremål för experternas råd (vilka kanske är bra) men på köpet får de sitt liv exponerat för allmänheten. Det är svårt för en 16-åring att bedöma konsekvenserna av detta. Ännu svårare för en 9-åring som de första programmet handlade om.

Tydligen är det fler en jag som studsat till på programmet. I lördags skriver journalisten Kattis Ahlström på DN Debatt ”Ingen har rätt att strunta i barnens rättigheter”, om det etiskt tveksamma i SVT:s program. Det känns som en pågående samhällstrend att underklassens leverne utnyttjas i jakten på TV-tittare. ”Ett fall för Louise” är ytterligare ett exempel på det. Det här är inte folkbildning eller upplysning. Det känns som förnedring. Vad tycker ni andra?

Uppdatering: Fler som reagerat på programmet är Siri Wikander (Nattens Bibliotek), barnläkaren och författaren Lars H Gustafsson, Barnläkarbloggen, Johan Croneman (i DN) och Christina Olsson (Tara).

Självutlämnande om bipolär sjukdom

 ann-heberlein-494_420813b.jpg

Ann Heberlein blev känd för sin bok ”Det var inte mitt fel” (Ica Bokförlag, 2008) som handlade om ansvar. Boken blev omtalad för att den satte fingret på många människors oförmåga att ta ansvar i dagens svenska samhälle. Dessförinnan hade hon skrivit en uppmärksammad avhandling ”Kränkningar och förlåtelse”(Thales, 2005).  Till vardags är hon verksam som etikforskare vid Lunds Universitet. Nu är Heberlein aktuell igen med en true self bok med titeln: ”Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva” (Weyler förlag). Erik Lövendahl recenserar i SvD och Åsa Beckman skriver om boken i DN. Boken handlar om Heberleins personliga erfarenheter av att leva som manodepressiv eller bipolär sjukdom typ 2 som det heter på fackspråk. Löfvendahl är positiv men överrumplas av den självutlämnande tonen. Han skriver:

Det kanske ligger i sakens natur att jag känner mig kluven till boken. Min styvfar var bipolär typ 1, jag har vuxit upp med en människa som i stora pendelrörelser växlade mellan att vara gudalik och en liten grå mus, på det sättet känner jag att Ann Heberleins ärende är essentiellt. Någon måste skriva om denna djupt tragiska sjukdom. Samtidigt går hon i sitt ärende så långt att jag undrar hur hennes barn kommer att reagera den dag då de läser boken, när det går upp för dem att deras mamma har ägnat sig åt långtgående självmordsplaner i perioder och varit fullständigt upptagen av sig själv och sin egen ångest.

Det är sällan recensenter värnar om författarens integritet men i det här fallet kanske det är en befogad oro. För på recensionsdagen i fredags försvann Heberlein spårlöst och hennes familj vädjade i pressen om spår. Först på lördagkvällen dök hon upp igen rapporterade Expressen.

Beckman tar också upp Heberleins självutlämnande ton i sin recension:

Två saker bör sägas om den här boken: den är modig- och den saknar självbevarelsedrift. De rader jag nyss citerade, om hur manin gör att hon förlorar omdömet, är säkert mångas mardröm – men förmodligen än mer skrämmande för personer i offentligheten. För att inte tala om den akademiska världen där balans och trovärdighet är hedersord...

Hon kommer också att få höra att det är grymt mot de närmaste. Och det är en betydligt svårare fråga. Jag kan knappt föreställa mig hur smärtsamt det måste vara att läsa för familjen.

Det vilar ett tungt ansvar på förläggaren och förlaget att inte exploatera människor lidande på ett oetiskt sätt. I det här fallet verkar det vara på gränsen. Det är knappast troligt att en psykolog eller psykiatrin skulle uppmuntrat en publicering så kort inpå en så allvarlig händelse som ett självmordsförsök. Boken beskriver några veckor i somras när Heberlein mådde extra dåligt och försökte ta sitt liv. Manodepressivitet är lurigt på så sätt att det är svårt att veta när en person är i kontroll och är vid sina sinnes fulla bruk. Därför borde kanske Weyler avvaktat ett tag med att ge ut boken. På så sätt hade Heberlein kunnat få en ökad distans till det hon skrivit.

Samtidigt är det viktigt att den här typen av erfarenheter sprids på olika sätt i samhället. Det är ett sätt att motverka fördomar och att öka kunskaperna. En viktig bok som kom för två år sedan (nu i pocket) är Iris Johanssons ”En annorlunda barndom”. Den handlar om hennes med autism och vara välfungerande. Jag har refererat ett föredrag som Johansson höll.

Hur som helst är det en bok som en blivande psykolog som jag inte kan undvika att läsa.

PS: Heberlein intervjuades nyligen i DN Söndag. Några bloggare som skriver om Heberlein är Trilog, LouiseP

och Rättsråttan. Järnladyn tror att det hela är riggat och är en pr-kupp. Mikael Glännström är inne på något liknande. Lina ifrågasätter upfattningen att den här bekännelseboken gör Heberleins forskning mindre trovärdig. Det är tvärtom menar hon.

Det är inte lätt att få bygglov

När min flickvän sommarjobbade på Stadsbyggnadskontoret i en välbärgad Stockholmskommun med villaprägel blev det mycket prat om alla bygglov och överklaganden. Större delen av arbetet bestod av att administera alla grannar som överklagade på varandra. Kommunen hade en tillåtande attityd som antingen berodde på arbetsbördan eller en uppgienhet inför hela-havet-stormar-situationen. Grundbulten i den svenska offentlighetsprincipen och demokratin verkar bestå i rätten att få anmäla, och överklaga olika lokalpolitiska beslut. Sedan vidtar oändliga utredningar att bereda alla dessa ärenden. Vi började leka med tanken på att det skulle vara en mindre avgift för att göra överklaga ett beslut. 300 – 500 kr kanske skulle kanske räcka för att minska det rättshaveristiska inslaget i vår demokrati. Och göra det möjligt för kommuner och planerade att faktiskt hinna med att arbeta långsiktigt.

diagrambyggnadslov.png

Om det klagas i Sverige på svårigheterna att få bygglov är det ingenting mot situationen på Västbanken. Johannes Mosskin skriver om exploateringen på Västbanken. Den israeliska organisationen Peace Now har kartlagt hur många israeler och palestinier som får bygglov. Uppgifterna kommer från det israeliska försvarsministeriet:

Antal palestinska ansökningar om bygglov: 1,624

Antal godkända ansökningar av dessa: 91

Detta ger att ca 94% av alla palestinska ansökningar får avslag. Bland dessa inkluderas utbyggnader av hus på egen mark och infrastruktursatsningar såsom upprustning av vägar och anslutning till el- och vattenledningsnät. Intressant i sammanhanget är att israeliska bosättare under samma period byggde inte mindre än 18,472 bo-enheter inom samma område (enligt internationell rätt är all transfer av ockupationsmaktens civilbefolkning till ockuperat område förbjuden).

94 %:s avslag låter värre än genomsnittet i Sverige. Johannes fortsätter:

Svårigheten att få bygglov leder till att många människor bygger utan tillstånd, dock med stor risk för demolering. Den Civila israeliska administrationen utfärdade under samma sju-årsperiod följande rivningsbeslut mot illegala byggnationer:

4,993 rivningsbeslut mot palestinier. Av dessa hade 1,663 dvs. 33% verkställts när undersökningen avslutades. Under samma period utfärdades 2,900 rivningsbeslut mot israeliska bosättare varav 199, dvs. ca 7%, genomfördes. Siffrorna ger att för varje byggnadslov utfärdat till palestinier inom område C får 55 andra byggnader beslut om rivning.

Orättvist, känns som ett för milt omdöme.