Etikettarkiv: filosofi

Emmy van Deurzens predikan klingade falskt

En av de stora affischnamnen på Psykoterapimässan 2010 var Emmy van Deurzen, holländsk psykoterapeut som är verksam i England. Hon är ett av de samtida stjärnskotten för den existentiella psykoterapiinriktningen, iallafall på den här sidan Atlanten. Efter gårdagens storföreläsning känner jag mig upprörd. Till skillnad från Kabat-Zinns sympatiska framtoning och värme utstrålade van Deurzen självgodhet och kyla som långsamt distanserade henne från oss i publiken. Ju mer van Deurzen återanvände gamla filosofiska visdomar och citat för att basunera ut det ”rätta perspektivet” på människans livsbetingelser desto mer irriterad blev jag.

Upplägget för föreläsningen var märkligt otaktiskt. Först började hon med att skryta om sig själv i fem minuter för att sedan ge en halvtimme snabbkurs i filosofi på en gymnasial nivå. Hon talade tydligt och långsamt på ett sätt som påminde om stormunnade tv-hallåor som inte fått läpprörelserna att kännas naturliga. När jag trodde att hon skulle berätta lite om hur hon jobbade terapeutisk gick hon istället över till att presentera sin vision om ”hur allting hänger ihop”. Från varje sfär (människa) som studsar runt i världsrymden. Likt solen har vi också en kärna av andlighet som lyser inom oss. Planeter, galaxer, stjärnstoft, naturen, människan ända in till minsta cellen har en kärna på samma sätt som solens kärna. Som grädde på moset presenterade van Deurzen sin modell med en ”emotionell kompass” med olika grundläggande känslor där vi människor rör oss klockvis från visare till visare. När några i publiken gick mot slutet lämnade jag aulan på Norra Latin i frustration. Jag hade mött en existentiell psykoterapeut som predikade likt en frikyrkopastor på precis ett så icke ödmjukt sätt som får mig att dra öronen åt mig.

Den nyandliga rörelsen har en obscen förkärlek för att foga samman precis allt till geometriska figurer. Ingenting av mänsklighetens mysterium utelämnas. Allt ska in i en pyramid, en ellips eller en cirkel. Det här draget får mig att undra över om inte just poängen med existensens mysterium är att vi inte kan göra just detta?

Ett platt och utsvävat budskap som van Deurzens fick mig att uppskatta hederliga perspektiv som inlärningspsykologins grundläggande teorier liksom det psykodynamiska intresset för mänskligt lidande och psykopatologi. Det finns mycket existens att hitta där. För den som tycker jag är för hård i mitt omdöme kan jag tipsa om att det snart går att läsa hela presentationen på Existential Academys hemsida.

Några tankar om Persona, av Iréne Matthis

Den 28 augusti visade Psykologer tittar på film Ingmar Bergmans klassiker Persona. Gäst var psykoanalytikern och författaren Iréne Matthis. Här nedan följer Matthis en redigerad version av vad Matthis tog upp i samtalet efter filmen.
Några tankar om Ingmar Bergmans film Persona.

Vad vill Ingmar Bergman? Göra en film uppenbarligen. Skildra relationen mellan två kvinnor? Fånga en beroendesituation? Kanske en mor-barn relation? Det är en tanke som kanske väcks till trevande liv hos filmbetraktaren i filmens inledningsskede, när ”barnet”, liggande på en bår och till förväxling lik en av kropparna på ett bårhus, plötsligt börjar röra sig under det vita lakanet. Barnet sträcker sig mot ett ansikte, projicerat som på en filmduk. Ansiktet tonar fram, bleknar, framträder åter. Det skiftar mellan två kvinnors ansikten, men det förstår man kanske först i efterhand, eller när man ser filmen för andra gången.

Eller vill Bergman skildra hur två individer till synes upplöses (som ansiktena i början) och går över i varandra. Den ena tar den andras plats, utbytbara – tydligt gestaltat i den enda scenen med en man. Elisabets make kommer till ön, där de två kvinnorna vistas i ensamhet: Elisabet – den berömda skådespelerskan, som plötsligt valt tystnaden och stumheten (spelad av Liv Ullman); samt Alma – sjuksköterskan som satts att vårda henne (spelad av Bibi Andersson). Mannen kommer för att träffa sin hustru Elisabet, men det är Alma som förs fram och får ta hustruns plats, trösta och älska med honom.

Eller är det klyvningen hos en och samma individ som åskådliggörs i filmen? Eller skildrar den ett psykiskt sammanbrott? Med var och en av dessa frågeställningar som utgångspunkt skulle man kunna närma sig filmen. Läs mer →

Hur unik är djuret människan, egentligen?

Det var rubriken för ett seminarium som Populärare Vetenskap arrangerade på Bokmässan i fredags. Anders Piltz katolsk präst, författare och professor konstaterade att ”inga apor anordnar bokmässor”. Per Enflo, matematikprofessor kontrade med att ”den tekniska utvecklingen går fortare än vi föder barn”. Det tycktes få Piltz i gasen ännu mer. ”Det är viktigt att känna av vilka hormonduschar som vi träffas av när vi går på grannens tomt”. Peter Gärdenfors, författare och professor i kognitionsvetenskap ville hellre tala om den unika mänskliga förmågan att samarbeta i stora grupper. Piltz fortsatte i samma spår som tidigare och menade att inga andra djur ordnar etiska kongresser.

Sedan kom diskussionen att kretsa kring vårt behov av mening. Som utgångspunkt tog de Gärdefors bok ”Den meningssökande människan”. ”Meningen med livet, är meningen med livet”, avslutar Gärdenfors i den boken. Det tyckte Piltz var fegt. ”Forskningen ska inte svara på meningen med livet”, de ska vi grubbla på menade Gärdenfors. Piltz citerade Thomas av Aquino som ansåg att sökandet efter meningen är kanske det enda behov som vi människor har som inte har ett självklart objekttillfredställelse såsom hunger, törst, sex etc.

Ett intressant spår som kom upp på slutet handlade om att kråkor är smarta djur. Kråkfåglar kan tydligen tillverka verktygm de kan planera och samarbeta. Kråkor känner till och med igen sin egen spegelbild. Deras hjärnors är dessutom större i förhållande till sin kropp än människan.De nämnde också kort evoultionsforskaren Robin Dunbars forskning. Dunbar merar att människor började organisera sig i större grupper och det födde ett behov av att skvallra om gruppmedlemmarna. Putsningen och skvallret gjorde att talspråket utvecklades.

En intressant detalj som kom upp är också att människor har vita ögonvitor. Det är en bra förutsättningen för att kunna följa andras blick så att vi förstår vad andra riktar sin uppmärksamhet på.

Den här typen av diskussioner riskerar att bli antingen för filosofiska eller för vetenskapliga, men panelen med moderator Ann Fernholm lyckades hålla sig på en perfekt nivå.

Sokratisk metod gör skolbarn smartare

TED Blog har läst Research Digest (som drivs av The British Society of Psychology) som läst en intressant studie om filosofi. Keith Topping och Steve Trickey har följt skolbarn i åldern 10-12 år. Eleverna har läst filosofi en timme i veckan under 16 månader. Undervisningen har utgått ifrån den sokratiska metoden där frågor, utforskande och nyfikenhet är centrala inslag. Man har använt sig av en kollaborativt pedagogik tillsammans med eleverna.

I studien jämfördes 96 experimentelever med en kontrollgrupp av 52 elever som inte deltog i undervisningen. Skolbarnens testades med Cognitive Abilities Test före, under och efter filosofiundervisningen. Dessutom följdes skolbarnen upp två år senare. Vad som är intressant är att experimentgruppen hade bättre resultat på intelligenstest som mäter såväl verbal, numerisk och spatial förmåga. Filosofiundervisningen tycks även ha haft bestående verkningar. I uppföljningen två år senare hade de flesta av elverna behållit sin högre nivå. Det gällde särskilt för de mest begåvade barnen. Efter två år hade dessutom försprånget mot barnen i kontrollgruppen blivit större.

Resultaten i undersökningen är intressant. Att filosofi och en utforskande hållning är viktiga pedagogiska inslag i skolan kommer inte som någon överraskning. Men det är viktigt att sådana här studier kommer fram. Jag minns fortfarande sommaren när jag var 16 år och sträckläste ”Sofies värld” av Jostein Gaarder. Jag läste boken två gånger om och blev helt såld på filosofi.

Studien publicerades i The British Journal of Educational Psychology, Volume 77, Number 4, December 2007 , pp. 787-796(10). Läs abstract här.

Kan man bli kåt på ett politiskt korrekt sätt?

Frågade man sig i Filosofiska rummet (18 november) för en tid sedan. Om sex i vår tid var rubriken för programmet. Programledaren Peter Sandberg samtalade med Jonna Bornemark, doktorand i filosofi på Södertörns högskola, Edda Manga, idé och lärdomshistoriker från Uppsala universitet och Carl Mikael Edenborg, författare, journalist och förlagschef på Vertigo.

Det var ett vidsynt samtal befriad från politiskt korrekta floskler. Erotik och sex har inte haft en framträdande roll i filosofin vilket Filosofiska rummet diskuterat tidigare under hösten. Men det här programmet diskuterade samtidens syn på sexualitet. Några frågor som kom upp var om man har friare sex i österländska kulturer? Har vänstern en nypuritanistisk syn på sex? Handlar Freuds skrifter om sexualitet egentligen om fantasi? Vad har vi för sorts sexuella ideal idag? Är feministisk porr annorlunda än ”vanlig porr”?

Edenborg sade sig vilja stimulera våra sexuella fantasier och att njutningen är ett mål i sig. Manga menade att sexualiteten spränger gränser och att lesbiskt sex är det mest politiskt korrekta. Panelen enades om att Aftonbladet är vår största porrtidning. Programmet går att höra på nätet ett tag till.

Makt och samvete diskussionsämnen på Sokratiskt café

Ett trettiotal personer samlades på Marelds bokhandel igår för sokratiskt café. Det var lika många män som kvinnor och medellådern var drygt 50+. En del verkade känna varandra och kallade varandra vid namn. Samtalsledaren bad deltagarna komma med förslag på ämnen att diskutera. Förslagen som kom upp kanske kan ses som en temperaturmätare på vad medelålders diskussionsintresserade går och tänker på. De här ämnena kom på förslag:

Ytlighet idag & igår
Kvinnligt & Manligt
Vad är kärlek och hat?
Är vår hjärna fri eller programmerad?
Vad är samvete?
Makt på gott och ont?
Finns vi?
Hur mycket nyheter behöver vi?
Empati i kriser? Läs mer →

Sokratiskt café nu på lördag den 17 november

Bokhandeln Mareld har sokratiskt café igen. Lördagen den 17 november kl. 15-16.30 på Mareld, Odengatan 100. Fritt inträde. Så här beskriver Mareld arrangemanget:

”Vad bär du för frågor inom dig? Kom och dela med dig av dina funderingar. Man behöver inte vara filosof för att diskutera viktiga frågor. Eller så upptäcker du filosofen inom dig när du väl börjar diskutera! Inga förkunskaper behövs, bara ett genuint intresse för att samtala kring såväl vardagliga som viktiga frågor. Det viktigaste är inte svaren utan frågorna. Frågor som kan leda till nya frågor, öppna andra sinnen, belysa ett problem från olika håll. Detta var en av Sokrates idéer i samtalen med sin omgivning. Vi vill plocka upp den tråden och inbjuda till en stund av nyfiket utforskande, där vi tillsammans jobbar fram en frågeställning som vi känner kan diskuteras på ett meningsfullt sätt.”

Statusstress av Alain de Botton

Alain de Botton har blivit en fixstjärna i den populärfilosofiska genrén. Med intellektuell spänst och med ett charmerande språk rullar han upp, associerar och drar paralleller mellan stort och smått, nytt och gammalt, banalt och djupt. Botton är född 1969 och har växt upp både i Schweiz och i England. Det förklarar hans brittiskt torra stil men samtidigt har man en kännedom kontinental idérvet som är lätt för en överlägsen anglosax att glömma bort.

Botton slog igenom med sin bok ”Låt Proust förändra ditt liv” från 1997. Berömmelsen fortsatte i boken ”Filosofins tröst” (2001) som blev en stor succé både som bok och tv-program. Själv är jag förtjust i ”Om konstens att resa” (2002). Det är tio essäer om varför man reser, hur man gör det både i tanken och i verkigheten. Botton varvar egna upplevelser med berättelser och referenser från historien. Det blir en slags karta över resans väsen och psykologi som är ytterst sällsynt i vanliga reseskildringar. Ett litet mästerverk som alla resenärer borde läsa. Här kommer en recension av ”Statusstress” (2004). Läs mer →

Sokratiskt café 6 oktober

Bokhandeln Mareld har tidigare haft sokratiskt café under våren och tar upp tråden igen. Lördagen den 6 oktober kl. 15-16.30 sker den första caféträffen. Fritt inträde. Så här beskriver Mareld arrangemanget:

Det viktigaste är inte svaren utan frågorna. Frågor som kan leda till nya frågor, öppna andra sinnen, belysa ett problem från olika håll. Detta var en av Sokrates idéer i samtalen med sin omgivning. Vi vill plocka upp den tråden och inbjuda till en stund av nyfiket utforskande, där vi tillsammans jobbar fram en frågeställning som vi känner kan diskuteras på ett meningsfullt sätt.”

Filosofiska rummet om personlighet

Filosofiska rummet från 16 september handlar om personlighet. Vad är egentligen personlighet? Hur och varför är människor är olika? Vilken roll spelar barndom, föräldrar och livsöden och hur stor roll spelar generna för personlighetens utvecklingen? Och hur mycket kan en individs personlighet förändras över ett livsspann?

Gäster: Martin Ingvar, professor i kognitiv neurofysiologi vid Karolinska institutet, Gunilla Bohlin och Claes von Hofsten, båda professor i psykologi vid Uppsala universitet.Barbro Hedvall kommenterar programmet i DN.

Jonas Mosskin

Psykologi – Politik – Kultur